Livet har emellanåt varit tufft, men tack vare det, så har jag varit tvungen att omvärdera mycket, och är på väg att skapa mej ett liv jag känner mig tillfreds och harmonisk med. Det är en krokig och ibland väldigt stenig väg, men ack så vackra omgivningar.
förståelsens krokiga stig
lördag 5 november 2011
är för bra
mitt katastroftänkande leder med jämna mellanrum till
att jag blir paniskt rädd för vad som nu ska gå åt helvete
eftersom allt var så bra
kanske skapar jag genom detta tänkande många av mina dalar
Jag brukar göra tvärtom, men när jag var gravid var jag värsta domedagsprofeten och bara väntade på missfallet som alltid kom. När det äntligen gick bra kunde jag ändå inte slappna av en enda sekund, och började varje morgon med att leta blod i trosorna. idag är jag mitt vanliga solskensjag och ser något positivt i det mesta. Livet har ju burit mig igenom två nästan-död scenarion och på något vis tror jag att lyckan står mig bi i det mesta.
Jag försöker att inte tänka på det. Men ibland kommer de över en. Orostankarna. Då gäller det att sluta tänka och aktivera hjärnan med något annat. :o)
Hmm..sensmoral: Du ska inte ha det för bra, då kan du straffas med en katastrof! Skämt åsido, jag tror att det är ganska vanligt att man känner så. Men sanningen är ju att katastrofer kommer ändå, eller kommer inte alls! :) Jag känner igen tankarna. Bra formulerat.
Tänk på att det finns människor som bara lever varken glad eller ledsen. Är helt övertygad om att skönare,härligare och framförallt intressantare att verkligen känna.
Och inte nog med att man oroar sig för nästa nedgång. När den väl kommer så känns den ju värre om man har en riktigt bra period som referenspunkt. Helt går det nog inte att komma bort från det där tänket, men det går att komma långt genom att medvetet jobba med att tillåta sig att må bra.
Mästaren av mörka moln (dvs min far) lärde mig att minnas att solen skiner ovan dem ;-)
SvaraRaderaDu är en vis kvinna!
Kramar <3<3<3
Intressant text. Det tål att tänka på.
SvaraRaderaJag brukar göra tvärtom, men när jag var gravid var jag värsta domedagsprofeten och bara väntade på missfallet som alltid kom.
SvaraRaderaNär det äntligen gick bra kunde jag ändå inte slappna av en enda sekund, och började varje morgon med att leta blod i trosorna.
idag är jag mitt vanliga solskensjag och ser något positivt i det mesta. Livet har ju burit mig igenom två nästan-död scenarion och på något vis tror jag att lyckan står mig bi i det mesta.
Jag försöker att inte tänka på det. Men ibland kommer de över en. Orostankarna. Då gäller det att sluta tänka och aktivera hjärnan med något annat. :o)
SvaraRaderaHmm..sensmoral: Du ska inte ha det för bra, då kan du straffas med en katastrof! Skämt åsido, jag tror att det är ganska vanligt att man känner så. Men sanningen är ju att katastrofer kommer ändå, eller kommer inte alls! :) Jag känner igen tankarna. Bra formulerat.
SvaraRaderaIgenkänning.
SvaraRaderahåller med Kalle.
SvaraRaderaTänk på att det finns människor som bara lever varken glad eller ledsen.
Är helt övertygad om att skönare,härligare och framförallt intressantare att verkligen känna.
bra
Bra skrivet om tankar som jag också känner igen.
SvaraRaderaIntressant tanke
SvaraRaderaJag känner också igen tankarna. Jag blir arg på mig själv men kan inte låta bli.
SvaraRaderaLite av hönan eller ägget där. Paniskt rädd låter ju inte heller som en vidare kul gäst...
SvaraRaderaOch inte nog med att man oroar sig för nästa nedgång. När den väl kommer så känns den ju värre om man har en riktigt bra period som referenspunkt. Helt går det nog inte att komma bort från det där tänket, men det går att komma långt genom att medvetet jobba med att tillåta sig att må bra.
SvaraRadera