dölja; del 11

Jag är oerhört bra på att hålla fasaden, upplärd, som jag är, sedan barnsben. Visa aldrig att du är ledsen, arg eller behöver en kram. Min föräldrar hade ett skojigt minne från när jag var liten - jag satt i min säng, pratade med en arg min, tyst för mig själv allt medan tårarna rann. Det var en rolig historia, inte ett bevis på ett barns behov av bli sedd, bli tröstad, så nog har jag lärt mig dölja mina behov. Faktiskt har jag varit så bra på att dölja dem, att jag inte har märkt dem själv.

När man, som jag, gifter sig och bildar familj tillsammans med en missbrukare, har man en väldig glädje...eller inte, av att vara bra på att dölja saker, att hålla en prickfri fasad. När missbruket eskalerar, får man bara jobba hårdare och verkligen inte lyssna på det inre barnet, som skulle behövt både tröst och en kram. Nä, bita ihop, städa, köra till träningar, baka bullar och krampaktigt le.

Nu kan jag känna en sorg över att jag höll fasaden så länge... jag och mina barn har fått betala ett högt pris...