Det har varit ett år med mycket mentalt arbete. Jag har varit sjukskriven för stress, upplevt hur det är att inte få något stöd eller hjälp för att komma tillbaka till arbetet. Jag har brutit benet och fått en föraning om hur det kommer att kännas att vara beroende av andra, be om hjälp och hantera frustration. Jag har fått nya bättre anpassade och roligare arbetsuppgifter, börjat jobba halvtid, behandlats nedlåtande av min doktor och hotats med indragen sjukskrivning och arbetslöshet, OM jag inte snabbt kommer upp i heltid. Jag har slutat rida, i alla fall på Speedy , vågar inte utsätta mig för risken att bryta något mer, ryggen till exempel. Jag har börjat med yoga igen efter ett 10 årigt uppehåll. Jag har gått ner 6 kg med 5:2 dieten. Och efter nyår går jag blir jag deltidspensionär.
Det känns som en ny period i mitt liv, inte bara känns, det är en ny period. Man får spela med de kort man får på handen, sa min chef, och min giv var inte speciellt bra, mest låga kort. Jag har spelat med dem, inte speciellt väl, inte ens med de lite bättre kort jag fått. Jag har slängt höga kort, jag har satsat utan att tänka efter och jag har många gånger gått ner för räkning eller räknats ut.
Nu står jag på mitt backkrön och tittar tillbaka. Visst, i så mycket hade jag kunnat göra annorlunda, när jag tittar tillbaka med all erfarenhet jag samlat på mig, men då en osäker, rädd, ensam själ...
Jag kunde gjort andra bättre, mer hälsosamma val, men hade jag då haft den känsla av tillfredsställelse jag har idag? Troligen hade jag då hållit fast vid en fasad och en ytanpassning, som jag inte mått bra av. Jag kan ju inte komma ifrån min dåliga första hand, som ställt till det.
Idag är jag nöjd med det liv jag skapat, ett jobb som passar mig, en lägenhet som jag älskar och en man som ger mig stabilitet och kärlek och som jag kan vara mig själv, helt och fullt, med, barn och barnbarn, som trivs med varann och med mig och där vi stöttar varann när det är tufft. Det har varit en krokig och jobbig väg, men nu känner jag att jag får utdelning av min kamp. Jag kan börja slappna av och våga njuta av det livet kan ge mig. Jag behöver inte utmana längre, ställa upp jobbiga mål, bita ihop och sträva på. Jag kan vara snällare mer tillåtande mot mig själv och förhoppningsvis bli lite mer kreativ igen.
