monotont

Dagarna segar sig fram. Jag minns inte så mycket längre, fortfarande kan jag äta själv, jag kan gå till mitt rum utan stöd och jag kan knäppa min kofta. Men ibland glömmer jag att gå till toaletten i tid. Jag ser personalens lätt irriterade miner, fast jag orkar inte bry mig, jag glömmer det snart. Ibland har jag ont, men jag kan inte uttrycka mig så doktorn förstår. Han ber syster ta blodprov och kolla tempen, men jag ber henne snällt att gå, sedan slår jag efter henne och kalla henne hora...
Man hittar inget fel på mig, bara sänkan som sakta stiger. Doktorn vill inte skicka in mig på smärtsamma undersökningar, så nu väntar jag bara, en monoton väntan på att dö.