påsk

Påsken hade börjat, denna kyrkans högtid, då det kändes som hon växte fast i kyrkbänken. Vissa söndagar kunde hon slippa följa med på någon av mässorna men inte under påsken. Under morgonmässan, högmässan med nattvard och kvällsmässan, skulle hon sitta på första raden, i sin svarta taftklänning och med sorgeflor för ansiktet. Makens predikningar var långa, hans betraktelser och tankar svavelosande och högtravande. Mellan hans egna gärningar och hans förmaningar till församlingens fårskock gick som en djup ravin.
Hon fingrade förstrött på handledens blålila svullnader och stämde upp i "Härlig är jorden..."

villkor

På ett villkor, sa han, ska du få gå ensam, du ska gå barfota och du ska vara hemma om en timma. Hon fick bråttom att göra sig klar, minuterna tickade och hon skulle inte kunna springa på vägens vassa stenar. Å hon ville så gärna träffa honom igen, mannen som kom till henne i drömmen.
Han som hon träffat då hon smög ut utan tillåtelse, han som var både öm och brutal, både lekfull och bestämd; den vackraste man hon skådat.

bättre

Idag var luften lättare att andas i prästbostaden, det vilade ett stilla lugn över hela huset. Kyrkoherden hade föregående morgon rest till Uppsala, för att delta i nye ärkebiskopens invigning, han skulle vara borta i 3 dagar.
Hon låg kvar i sängen, viftade lojt med tårna; gardinen svajade lätt i morgonbrisen, himlen var försommarblå och hallandsgingsten doftade ända in i sängkammaren. I dag tänkte hon smyga ut, hon skulle gå ut genom köksingången, strax efter att pigan gått iväg på sin dagliga inköpsrunda. Hon hade hittat både en alldaglig kjortel och ett bara snedgångna kängor, som kunde duga. Hon tänkte inte vara borta länge, bara känna av lite frihet. Allt skulle bli bättre om hon bara fick komma ut ur huset en gång till, en gång utan make eller hushållerska.

väntan

Hon låg på magen på den uppbäddade sängen, klockan tickade jämt och handfast, slog ett slag varje halvtimme.
Hon väntade på att maken skulle lämna huset, hon visste att han hade en begravning idag och hon visste också att han var vred. Hon, som kyrkoherdens fru, borde närvara vid alla engagemang i kyrkan. Hon brukade inte få tillåtelse att stanna hemma, men idag såg han med egna ögon hur fullständigt tillintetgjord hon var.
Under gårdagen hade hon fått stå upp under 5 timmars högläsning ur Gamla testamentet, som han höll högt, högre än Nya testamentet. Därefter väntade botgörelse, de röda svullnaderna bultade fortfarande i takt med den tickande klockan.
Hon hade under natten haft en dröm om ett annat liv, en annan man, en man hon sett i gränden...

fragment

Äktenskapet var som ett fragment av det liv hon önskat och trodde hon skulle få. Mannen var en tyrann värre än den värsta fantasi, hans föräldrar som två vaktande örnar, skarp blick och hårda nypor. I huset fanns också en husmor, som funnits i familjen sedan barnsben, hon skramlade med sina nycklar och log i mjugg när hon fick näpsa och tillrättavisa husets rättmätiga fru.
Aldrig fick hon träffa någon i enrum, inte ens sin älskade mor, allt skulle tillrättaläggas för de få besökare som kom. Hon satt rakryggad på sin stol, maken stod bakom och höll en tung hand på hennes axel. Hon visste vad som gällde...vare sig nyckelbenet eller ringfingret lät henne glömma...

gäller

Det gäller att vara snäll, sa alltid hennes mamma, annars blir du inte gift. Gift det var vad som hägrade för flickor i hennes situation. Pappa och mamma hade träffats då de arbetade på herrgården utanför stan. De hade fattat tycke för varann och bestämt sig för att söka lyckan i den närbelägna staden. Pappa Nils var en intelligent och duglig man och mamma Elsa en händig och duktig husmor, så de lyckades klättra på samhällsstegen, 1 eller 2 steg.
De fick en vacker dotter, ett enda barn, och hon skulle aldrig behöva slita som de och deras förfäder gjort, hon skulle giftas bort med en herreman. Högtflygande planer hade de för sin dotter, Nils och Elsa. Och nog lyckades de presentera henne för en välbärgad herreman; en kyrkans man, kyrkoherden i den lilla staden, fattade tycke för deras väna späda dotter.

framtill

Beställningen till sömmerskan lydde enligt följande:
Klänningen skulle snöras så hårt över fiskbenskorsetten att han kunde nå runt hennes midja, med sina, i och för sig, stora nävar. Dekolletaget skulle vara djupt, han skulle närsomhelst kunna sticka ner tumme och pekfinger och vrida om bröstvårtan; när han var förargad, upphetsad eller bara ville visa sin dominans. Framtill skulle den nå precis nedanför vaden, så man såg den lilla foten sticka fram, antingen i sko av siden eller sko av kinesisk typ så foten snördes...detta för att hans lilla docka inte skulle kunna gå ut på egen hand. Baktill skulle klänningen vara delad ända upp till den fulländat rundade lilla bakdelen. Den ville han kunna nå utan några krusiduller...

från

Från hela Sverige kom man till deras bröllop. Hennes släkt kom från Bottenviken och Bohus havsband, hans från Skånes och Östergötlands bördiga slättland, redan där fanns ravindjupa skillnader. Medan hans släkt ätit sig mätta och krävt sitt tionde, hade hennes släkt ofta lagt sig med tom mage och utan värmande vedpinnar. Klart att föräldrarna såg giftet som en källa till framtida ro, både för dem och kommande generationer, klart att de bländades av fyllda visthusbodar och färgglada ylletyger.
Mycket till brudkista fanns det inte, men mannen tog hand om det som behövde göras, lakansväv införskaffades, kjorteltyg mättes upp och finaste små sämskinnskängor införskaffades. Inget skulle fattas hans lilla docka. Hon hade uppfostrats för att bli en duglig husmor, så sömnad och broderi var hon van vid. Inte för att det gladde henne eller gav henne tillfredsställelse med husmorssysslor, men hon hade fått sin roll inympad med modersmjölken och i den fanns inget som hette glädje eller egentid. Kanske hon hoppats att giftermål med en mäktig man skulle göra livet något lättare, men redan på bröllopsnatten blev hon varse ännu en sida av kvinnans tunga lott.

varsamt

Hela sitt liv hade hon blivit hanterad som en blunddocka av celluloid.
Aldrig hade någon rört vid henne så varsamt som han, det var som hon föddes här och nu.
Hon hade gått in i den lilla affären för att köpa nya benkläder.  Inte en uppgift för en fin dam, men hon hade en underlig oro i sig hela morgonen och för första gången, sedan giftermålet, bröt hon mot regel nummer 3, att aldrig gå utan för dörren ensam.
Aldrig trodde hon att det var i denna smutsiga gränd hon skulle möta sitt öde, aldrig trodde hon att denne man skulle bli hennes död.

vanlig

Kanske var det därför hon fick sluta sina dagar i en blodpöl...för att hon inte ville vara vanlig. Hon ville utmana, tänja, ifrågasätta. Hennes liv, som gift var omgärdat av regler, förmaningar, gränser, som inte borde utmanas. Var det därför hon kände sig tvingad...
Hade hon levt ett vanligt liv, med en vanlig man, hade hon kanske aldrig hade utmanat ödet, aldrig gått in i den lilla smutsiga gränden...

Grann

Hon var en grann flicka, en just utslagen ros. Hon vara bara 16 när han fäste sin blick på henne. Fadern var en god vän, en ordensbroder, affären gjordes upp vid groggbordet. Flickan visste inget. Hon skrattade med sina vänner, virvlade runt på små nätta fötter och flätade in vackra band i sitt honungsfärgade hår.
Under tiden inredes ett sällan skådat bröllopsgemak, så praktfullt, så fyllt av manlig dominans.

tar

Han tog henne för given, som nattkärlet under sängen, pipan på rökbordet eller sängfösaren som pigan serverade. Hon var en av många ägodelar i hans hem. Hennes föräldrar anade intet, de såg hennes vackra klänningar, de yviga hattarna och de små söta smilgroparna, som tvingades fram vid deras besök.
Blåmärken doldes under lager av tyg, hennes svårighet att stå rak, tolkades som hon tillgivet kramade sin makes arm.

upphöra

Hennes godtrogenhet upphörde aldrig att förvåna henne, inte ens då hon drog sitt sista andetag. Fars och Mors uppenbara glädje, över att han ville ha henne, hade tagit andan ur henne. Han, som var mäktigast i staden, han som alla föräldrar trånade efter. De hade inte hört ryktena, de hade inte sett de stackars tjänsteflickorna. Om dem visste bara stadens unga kvinnor...

sjunkande

Sjunkande var hennes hopp, som var lågt från början. Hon borde aldrig lytt råden, hon borde litat till känslan i sig, känslan av fara, känslan av oresonligt mörker. Hennes liv, som ditintills varit så ljust, så vackert. Hon mindes tafattlekarna på ängen nedanför huset, saftstunderna med mor i bersån. ett stråk av blomdoft och ljummen vind smekte hennes kind.

samma

Hon hade samma klänning,som när hon gifte sig, fast det då var oskuldens färg. Nu var det giftets färg, det gift som hennes make droppat ner i hennes själ under 4 månader. Kompakt vitt. trögt, som cement la det sig över hennes glädje, nyfikenhet, vänlighet.
Om hon ändå flytt innan det var försent...

vit

Oskyldigt vit låg hon i snön, blodet sögs upp och färgade det rosa. Varför just hon, så oskyldig, så vän. Vem kunde vilja denna vackra mö så illa. Hon ligger så fridfull, blek med fortfarande blodröda läppar, svarta ögonfransar skuggar de vita kinderna.
Se hon ler, kanske det var vackrare varmare mera kärleksfullt på andra sidan?