förståelsens krokiga stig
måndag 5 mars 2018
sjunkande
Sjunkande var hennes hopp, som var lågt från början. Hon borde aldrig lytt råden, hon borde litat till känslan i sig, känslan av fara, känslan av oresonligt mörker. Hennes liv, som ditintills varit så ljust, så vackert. Hon mindes tafattlekarna på ängen nedanför huset, saftstunderna med mor i bersån. ett stråk av blomdoft och ljummen vind smekte hennes kind.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra. Din länk fungerade inte, men det gick att hitta texten om man klickade på ditt namn. Jag tror det blir så om man tar ctrl x istället för ctrl c när man gör i ordning länken.
SvaraRaderaJa det är frågan det om hon skulle lita på känslan i sig själv eller inte. Man ska lyssna på sin kropp och till sin magkänsla absolut, men ibland smyger sig ångestdemonerna sig in i ens känslor, och lurar en. Få en att tro att man inte duger eller klarar av något, skrämma en till att avstå ifrån saker som man egentligen skulle må bra av, för att kroppen är rädd och har tagit beredskap för strid!
SvaraRaderaFint du har beskrivit det!
Jaha! Nu fattar jag att det hänger ihop. Jag tyckte "vit" var så klichéartad men det blir bättre när den hänger ihop med "samma" och den här. Kul med en följetong. Hoppas du har tur med pufforden!
SvaraRaderaps. Din länk funkar inte.
Känner verkligen igen den där känslan. Bra!
SvaraRaderaett sorgligt vemod och längtan efter inre styrka
SvaraRadera