sur

med tystnad
iskall ignorans
styrde ni mig
mindre påtaglig än ett dammkorn
så blev jag ett snällt barn
gjorde allt för att duga
lät mig utnyttjas
lät mig användas
utan egna krav
allt för att undgå surhet

tryck

hon försökte andas djupt
låta trycket lätta
än ekade det mellan väggarna
"vi hatar dig, du är inte vår mamma"

sken - en tanka

intensivt solsken
i en smal strimma på golv
förstärkte lyster
fick igång dammets leklust
barnskratt mammas städiver

till min son och hans Jessica 13 september 2014

ett brev
en inbjudan till bröllop
i Lindbacka
gamla byggnaders patina
naturens ostylade skönhet
plats för löften
plats för tradition

kortet andas
lycka
kärlek
framtidstro
jag ler
tårar av glädje
tårar av stolthet
jag vill förmedla något fint
något hållbart
till er

fyra grundpelare
vill jag ger er
fyra grundpelare
att bygga ett förhållande på
ett förhållande som ska stå pall
även när ilskan och tystnaden knackar på

släpp prestigen, låt stoltheten fara
var ärliga mot varann
respektera varandras olikheter
och sist men inte minst
berör varann, ofta, med mjuka varma händer

det är orden jag önskar att ni minns
inte minst när ilska och tystnad knackar på

klia

Å vad det kliade i hennes femåriga fingrar
när hon såg den lilla dockskåps dockan
en liten liten babydocka
i en liten vit vagga
just vid fönstret, bredvid dockföräldrarnas säng.
I dockskåpets barnkammare
lekte en pojkdocka med en träbil
och
en flickdocka stod vid en liten spis-
räckte inte det för dockföräldrarna?
Den lilla babydockan var nog mest till besvär,
visst såg dock mamman väldigt trött ut
och
dockpappan hade väl en arg rynka mellan ögonen?
Hon kunde kanske hjälpa dem,
genom att ta den lilla elaka fula babydockan....
"Ella!" ropade mamma, "vi ska gå nu...
bussen väntar inte"
Just då såg Ella att dockmamman satt och sydde på något litet rosa med spets,
och dockpappan såg inte arg ut, han kisade ju mot ljuset.
Nä bäst att dom får behålla sin baby tänkte Ella och sprang fort nerför trappan till mamma.

vänlig

var det vänligt han såg på mig,
över glasögonskalmarna
eller var det bara ett ointresse
tolkat som medkänsla
så här efteråt tror jag
att han bara var strikt professionell
höll sig till de regler alliansen förestavat
när jag började gråta förstod han allvaret
men vidhöll sin sanning...
"erfarenheten säjer..."
och erbjöd mig en pappersnäsduk...

tillhöra

den tillhörde mig
det var min släkts gåva
till oss
inte till dig
till dina behov
av herremansmanér
du var som berusad
man lurade dig
skrattade bakom din rygg
då du bjöd på det som inte var ditt