bad

Jag bad Dig
ta bort det onda
gör det outhärdliga uthärdligt
bär mig
eller
gör mig stark nog att bära min egen sorg

dovt

dova dunsar hörs
bakom stängd dörr
dämpad uppgiven gråt
barnen storögda
utanför kammaren
små kroppar stela av skräck
"är pappa full igen?"

monotont

Dagarna segar sig fram. Jag minns inte så mycket längre, fortfarande kan jag äta själv, jag kan gå till mitt rum utan stöd och jag kan knäppa min kofta. Men ibland glömmer jag att gå till toaletten i tid. Jag ser personalens lätt irriterade miner, fast jag orkar inte bry mig, jag glömmer det snart. Ibland har jag ont, men jag kan inte uttrycka mig så doktorn förstår. Han ber syster ta blodprov och kolla tempen, men jag ber henne snällt att gå, sedan slår jag efter henne och kalla henne hora...
Man hittar inget fel på mig, bara sänkan som sakta stiger. Doktorn vill inte skicka in mig på smärtsamma undersökningar, så nu väntar jag bara, en monoton väntan på att dö.

hänt

Det hade hänt något i det gamla huset, hon kunde känna det ut i minsta nervcell. Det gamla huset utstrålade ovilja mot henne. Hon borde aldrig gått dit, hon borde ha lytt rådet från de byinnvånarna hon träffat i den lilla lanthandeln.

Kristin arbetade som frilansjournalist och förenade under sommaren, nytta med nöje. Just nu befann hon sig utanför Glommen, ett litet fiskeläge i mellersta Halland, för att göra ett fotoreportage om det gamla huset hon hittat på Google. Där hade hon kunnat läsa att huset troligen byggts på mitten av 1800-talet och beboddes av en fiskarfamilj under flera generationer. Under senare år hade gården varit ett tillhåll för rastlösa mopedåkande tonåringar. Men sedan den 5 maj 2012 har ingen satt sin fot i det gamla huset, inte ens de som jagar andar och dödsväsen...

så tuktas ett barn...

"Å mamma kan jag inte få en sådan där docka" Eva tittade upp på sin mamma, den urtjusiga fru Bengtsson. "Mamma det är en sådan docka, med krokiga ben och napp i munnen, som jag önskat mig så länge, mamma, den kostar bara 10 kronor. Fru Bengtsson såg ner på sin lilla dotter, med rynkade ögonbryn, "Du fick en fin dyr docka i julklapp, i celluloid, den får du allt visa lite intresse för. Den kostade faktiskt 50 kronor, och är mycket bättre än den här plastdockan." "Men mamma..." den lilla tittade upp på sin mamma, som nu vänt henne ryggen, till förmån för nyinkomna dräkter. " Eva, nu är du tyst, mamma blir ledsen, när hennes flicka är så stygg och otacksam". " Förlåt mamma, jag vill inte vara en stygg flicka, snälla mamma förlåt mig. Dockan jag fick av dej och pappa är jättefin, jag ska leka med den så fort jag kommer hem.Snälla mamma, var inte arg", sa flickan till den bortvända ryggen.

förmedla en egenskap...

Snygga bilar och jag…

som handen i handsken

som bonden och hans traktor

som rosen och dess tagg

vi hör helt enkelt ihop…

en skinande röd Cadillac -59…

o så jag… 

i framsätet

bredvid en snygg karl

med uppknäppt skjorta

hår på bröstet

och

ett sugande leende

tja

det är ju där jag kommer till min rätt ;-)

Tågstationen.

Jag satt på en av de hårda bänkarna på Örebro central, folk rörde sig runt mig, en kvinna frågade om hon fick slå sig ner och jag flyttade min väska, med ett ”var så god”.

Kvinnan började genast prata med mig, ”får jag berätta för dig, om mitt liv i Sverige” frågade hon. Hon hade åkt in till staden med buss, från Kopparberg till Örebro. En man hade, hämtat henne i Thailand och lovat henne ett gott liv i Sverige. Ett liv i onödig lyx och med allt en kvinna kan önska sig, hade han lovat.

I tre år var hon inlåst, utlånad till män, inga kläder och sällan mat. Hon fick aldrig se dagsljus, inte läsa tidningar eller se på TV. Hennes enda vän var en sliten svensk bibel, som hon försökte lära sig läsa i, mellan övergreppen. Hon bad mig nu läsa ett stycke ur den slitna boken, hon ville höra det språk hon försökt lära sig via en gammal sliten bibel...