förståelsens krokiga stig

torsdag 1 juli 2010

att famla

jag har aldrig lär mig att leva,
att var rädd om min själ,
att försvara min rätt,
att våga vara den jag är,

jag har famlat i blindo
känt magens värk
krampen i halsen
självföraktets obevekliga smärta

allt har varit ett förutbestämt spel
där robotens metallpansar hindrat närvoron i livet
där utanförskapet varit en hotande realitet
när spelet avslöjades fanns bara
ett famlande i den existentiella tomheten kvar

5 kommentarer:

  1. Mycket egenupplevd känsla, och det är oftast det allra svåraste att skriva om.

    "jag har famlat i blindo
    känt magens värk
    krampen i halsen
    självföraktet bubbla"

    Bra strof men sista raden matchar inte resten. De andra verben har ett direkt sammanhang med en del av dig - magens värk, halsens kramp, men det är inte självföraktets bubbla och det gör att du tappar lite av rytmen.
    En enkel ändring som hjälper lite genom att bryta av tydligare. "självföraktet som bubblar".

    SvaraRadera
  2. Existentiellt famlande, tycker bäst om första versen. Den säger mycket.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker mycket om den, och känner att jag vill hålla om personen hårt, hårt när jag läser den.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Smärtsamt att läsa. Vacker text.

    SvaraRadera
  5. Det är att famla. Ja, så är det. Så är det precis.
    Från ett famlande till ett annat... som om det måste göra ont att gå vidare. Så bra.

    SvaraRadera