brandlarmet tjuter, vi trängs vid nödutgången
panik, irritation, rädsla lyser som flammande auror
larmet dränker alla försök till samtal, till frågor
röken tränger sig sakta och obevekligt in genom springorna
det blir svårare att andas, det sticker i huden
ska jag dö här
långsamt kvävas av röken,
känna hur huden spricker och köttet bubblar rosafärgat
lungorna kokar
nödutgången är nu bara tre meter bort
tre meter från räddningen
lämnar min själ kroppen
Oj...jag trodde faktiskt att hon skulle klara sig
SvaraRaderaBra skrivet
Oh, otäckt. Känna hur huden spricker... - riktigt otäckt. Bra!
SvaraRaderaOtäckt!
SvaraRaderapå de få raderna lyckas du ändå bygga upp ett hopp, en förväntan att hon ska hinna ut. Otäck, men den berör.
SvaraRaderaMycket bra och otäckt! Röken för med sig en obehaglig känsla av att det inte kommer att gå bra...
SvaraRaderaMycket otäck text. Berör
SvaraRaderaKusligt!
SvaraRaderasista raderna är jobbiga helt klart
SvaraRadera