svada

jag är lycklig, munnen går i ett
orden flyger som ivriga mångfärgade fjärilar
ögonen glittrar och leendet leker i mungipan
jag känner mej omtyckt uppskattad duktig
kärleksfull
jag har lyckats igen det är snart mer regel än undantag
ändå svävar oron i mitt hjärta
kanske lurar jag mig själv
kanske det som jag tror är
bara är en illusion
min blick slocknar, munnen blir stram
och ansiktet dör
jag vågar inte öppna mun för att inte avslöja mig.
svadan ersätts av total tystna, slutenhet

ett slag i luften

vad ska jag skriva om

huvudet är tomt,

ögonen svider av för lite sömn

alla mina protester

alla mina skrivelser

har inte lett till något alls

bara varit slag i luften

ingen lyssnar ingen bryr sig egentligen

man bara låtsas för att det ska vara så

men det är inte saken i sig man är intresserad av

det är karriären att få vara med de rätta människorna som räknas

då kan man nicka med

för att stunden efter sälja ut sin närmaste vän

bokslut

Jag kan nu göra ett tioårigt bokslut i känslomässig energiåtgång och upptäcka att jag vänt en konkurs till ett blomstrande företag. De stora läckagen är åtgärdade via en mental eliminering, den eviga välviljan och ja sägandet har ersatts av en tightare struktur med tvingande arbetstidsnedsättning. Den snabba behovstillfredsställelsen via sinnesförändrande upplevelser har ersatts av en jordnära långsiktig själslig omsorg.

På grund av detta goda resultat erbjuds företagets ägare ett fallskärmsavtal, bestående av livsglädje resten av livet.

något akut

just nu precis här i denna minut är mitt sömnbehov akut, väldigt akut, känns det som
jag har jobbat två nätter, tillsammans 20 timmar, ridit både mornarna, direkt efter jobbet
gått stavgång för att hjälpa min stela rygg, diskat, lagat mat och sitter nu och väntar på att tvätten ska bli klar
sover dåligt när jag jobbar natt, kanske fem timmar mitt på dagen igår
höll flera gånger på att nicka till på jobbet, får man inte göra, tur att jag fick upp ögonlocken i tid

känner att det här inlägget är ytterst fantasilöst, men oxå ytterst akut

till havs

havets horistontlinje höjer och sänker sig sakta,

invid stranden är vågorna små och lekfulla

de sveper in tången och strandkrabborna i en viktlös filt

nafsar efter mina bara fötter

jag står med öppen mun och känner hur havet kysser mig med sin salta tunga

vattendroppar fastnar i mitt hår,

rinner ner på mina bara bröst där vårtorna drar ihop sig som små blomknoppar

havets styrka, dess oberördhet, får mig att vilja öppna mitt sköte

för att ta emot dess pockande omfamning
ge mig hän i en explosiv kärleksakt
där min undergivenhet är total

tydlig

att antyda,
att gå bakom ryggen
att säga A men inte B
att vända sig bort

att behandla som luft
att sprida osanning
att ha åsikter och tankar man inte vågar stå för
att vara otydlig i sitt uttryckssätt
det är att svika sig själv och andra

att hävda sig

alltid ställer jag mig sist i kön
aldrig slåss jag för att komma fram
låter andra ta åt sig äran av mitt arbete

och ändå märks jag, är någon som tar plats
någon som man stundtals blir fascinerad av
stundtals vill förinta

det är svårt när man inte vet hur man upplevs

och inte vet vem man är