Jag försöker att skriva utifrån ordets första associationen.
Ellas vita dopklänning, som gått i arv på hennes pappas sida, och som storasyster Emilia haft tre år tidigare. Fast då var det i en annan stad, i en annan kyrka. Nu var det i den gamla kyrkan i den församling där Ella var skriven då, för ett år sedan. Precis som vid storasysters dop var det mest unga människor, vänner till de unga föräldrarna och många småbarn i Emilias och Ellas ålder. Prästen var en glad, okonventionell, danska kvinna- hon lyfte Ella högt högt upp mot Gud och talade om att hon var värdefull. Jag tror Ella förstod, hon log och var alldeles tyst.
Det var så otroligt vackert, högtidligt utan att vara stelt. Jag har inte tänkt på Ellas dop på länge, vilken värme jag kände i hjärtat den dagen, hur gudomlig och männsklig glädje och kärlek samsades i mig. Nu minns jag och då kommer glädjetårarna, tårarna av tacksamhet över Livets under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar