Man sa att jag var blyg.........

Man sa att jag var ett blygt och försiktigt barn, ett enda barn till två osäkra, rädda föräldrar. Jag förväntades vara en bekräftelse på deras duglighet -inte smutsa ner mej, inte röra mej för häftigt, inte låta för mycket, inte vara arg eller för glad. Jag fick inte vara ett kännande, agerande, lekande barn. Kanske var det därför jag verkade blyg, för jag fick ju inte störa.
Jag trodde nog ända upp i femtioårs åldern att jag var faktiskt var blyg. Jag kunde ställa upp och hålla föreläsningar, prata i radio och TV och ändå fortsätta vara blyg. Det var nog så att den professionella kvinnan i mej var inte blyg men jag, den som är jag, hon var verkligen blyg. Eller var det osäkerhet, dålig självkänsla, självförakt, som gjorde att jag började stamma och rodna när någon tilltalade mej,den som bara var jag?
Det har tagit år att hitta den äkta kärnan i mej, den glada, frejdiga, nyfikna, barnsliga, busiga jag. Ibland försvinner hon och en liten rädd osäker tjej tittar fram, men som tur är allt mer sällan.