Att gå i ide´

Jag upplever att jag med jämna mellanrum går i ide´ det vill säga min inre kompass slutar fungera. Den visar ingen riktning eller ens ett försök till riktning. Det enda jag förstår är att det är dags igen, dags för uppbrott, dags för nyorientering. Återigen ligger jag i min soffa och stirrar i taket, tål ingen musik, vill inte träffa människor, kan inte koncentrera mig.
Jag åker ut till hästen, gör det jag ska där, orkar inte göra middag utan lever på varma smörgåsar med ost, sitter vid datorn och chattar ett tag, vandrar vidare till TVsoffan och skrattar åt mina vänner, 2 och1/2 män, löser mord tillsammans med Bones, CSI och kommisarie Dagleish och sover sover sover. Inte en vettig medveten tanke inom synhåll.
Helt plötsligt, en dag, vaknar jag, det klarnar, jag känner glädje, får energi, ser vad jag måste göra, trots att det är tungt, trots andras ifrågasättande och motstånd.
Aldrig får jag lugn aldrig blir jag klar - hela tiden nya utmaningar, nya klargöranden, gränsättningar och avsked.
Så liten tid så mycket att göra...........

tre frågor om min livsstil-

Jag har ingen livsstil- jag lever på ett av de sätt som står mig till buds. Jag försöker prioritera de relationer till människor och djur som ger mig energi. Jag lever så snålt som möjligt för att hindra mig från att bli för uppslukad av ett jobb och jag försöker undvika kontakter med det sociala välfärdsnätet i möjligaste mån. Jag letar dagligen efter nya sidor hos mej själv och försöker så gott det går leva ett liv jag kan vara stolt över idag och då jag ska lämna jordelivet.
Ingen frågar varför jag väljer detta sätt, men jag ser i deras ögon och hör på deras kommentarer att de utgår ifrån sej själva och då kommer mina val till korta.

något fiffigt

Är inte hela livet en fiffig konstruktion, det vill säga om vi låter bli att tro att vi ostraffat kan styra över det som inte är vår personliga egendom? Jag menar om vi slutar springa runt och jaga statusprylar och bete oss som jorden vore vår egen sophög.
Tänk på skogen - hur den har förmåga att att ge oss frid, tystnad, avskildhet, syre och även mat, om vi ger oss tid att ta emot och uppskatta.
Vattnet, det söta och det salta, likadant - fyller många funktioner för oss.
Luften, som vi gärna tror är oändligt, djuren, de vilda och de tama, även dem behandlar vi som någonslags själlös egendom.
Relationen till vår nästa, som kan bli så underbart livgivande, så utvecklande, har vi en tendens att slarva bort med skvaller, mobbning, maktövergrepp.
Allt är egentligen så fiffigt anordnat om vi bara tog hand om de möjligheter vi har till ett bra liv i samklang med och respekt för naturens gåvor till oss.

En ritual

Hela dagen, till och från, har jag funderat över ritualer, har jag några ritualer? Hade mitt liv sett annorlunda ut i dagsläget om jag haft fler ritualer? Jo det är klart, vissa ritualer har jag- borstar tänder, tvättar mej, klär på mej, äter musli med fil och tar en kopp kaffe. Men ibland bryter jag även detta för då tar jag en hembakt muffins eller bulle till kaffet, men det gör jag bara när jag anser mig förtjänt av det - jobbat hårt fysiskt dagen innan, gått en långpromenad eller om det bara är synd om mej; fast sååå synd om mej är det sällan, tyvärr.
Men åter till frågan - skulle mitt liv sett annorlunda ut idag om jag haft fler ritualer?

Hallå!jag håller ju just på att införa en väldigt bra ritual i mitt liv- jag försöker att varje dag skriva på min blogg om SkrivPuffens utmaning. Eller är det en rutin?Det vikrtiga är dock att något författas varje dag!

att falla

För fem år sedan föll jag från mina höga hästar för sista gången, då hade jag under en femårsperiod stupat i backen upprepade gånger. Jag var ledbruten, blåslagen, sargad till kropp och själ, oförmögen att sätta stopp, ända tills en man bokstavligt slet ner mig och beodrade mig att sluta med mitt självdestruktiva beteende.
Jag var den duktiga, den lyckade, den som aldrig gjorde några misstag, jag var beredd att betala med min själ bara jag inte blev avslöjad som mänsklig.
Nu sitter jag här i all min skröplighet, med mina ärr, mina sår, mina tvivel och är tacksam för att jag föll i backen, då för fem år sedan.

Att fly--vad annat har jag gjort.

Innan skolan blev en del av mitt liv, flydde jag ut till ladugården, satt i den stora ardennerns spilta, gömd för all krav på att vara den perfekta förlängningen av mina föräldrar.
I skolålder tjänstgjorde boken som min flyktväg, Cherry Ames, Kitty, Vi fem, Svarta Hingsten och senare Borta med vinden. Jag levde i den värld boken gav mig, glömde kraven på att vara bäst i klassen, populärast bland flickorna, mammas väninna och förtrogna.
Jag flyttade hemifrån, till högskolan, studentkorridoren, pojkar och billiga viner, levde i en pseudovärld, där verkligheten inte släpptes in.
Drömde om ett äktenskap som skulle förverkliga mig, besvikelsen flydde jag ifrån in i vinets dimma, gömde mig bakom duktighetens fasad.
Så mycket sorg, så många misslyckanden behövdes för att sätta stopp för min flykt, för att få mig att stanna upp, förstå och acceptera att den verklighet jag skapar av egen kraft är den sanna.

Något klibbigt

Mina tankar för mig till spindelväv, ett stort, på håll vackert nät, men som man går rakt in i o som lägger sig som en klibbig duk full av smådjur och droppar av fukt.
Ett sådant där nät som man får panik av när det söker sig ner över munnen, över näsan, som en grå, svartprickig mössa på håret.
Det påminner om dessa människor som nästlar sig in i ditt liv, som som lägger en tjock ogenomskinlig hinna
över din glädje, kärlek, styrka, som suger i sig ditt mörkröda livskraftiga blod o lämnar dig kraftlös och modfälld inspunnen i en puppa.

Ett smultronställe-

På trappan till ditt hus, i kvällssolen, fann jag friden, harmonin, lyckan.
Där kunde jag sitta naken och låta solens nedgående strålar smeka mina bröst, mitt sköte.
Allt var tystnad, grantopparnas sus, en gök som hoade, bara ljud komna av naturen.
Dit kunde jag söka mig när världen blev för påträngande, för krävande, för högljudd.
Lukten av sommar, söta smultron, nyslaget torkat gräs, fuktig myrmark.

Falskhet som är svår att glömma.........

Jag undrar vad dina skäl egentligen var för att stjäla min själ eller i alla fall förminska den. Jag var redan ifrågasatt och osäker på mig själv, du behövde inte göra det värre.
Strålade min själ för starkt, trots att den var omgiven av dimmor och mörker?
Blev din själs lyskraft starkare genom dina ansträngningar att stjäla min kraft, min glädje, den lilla del av själen som fortfarande orka kämpa?
Trodde du verkligen att jag skulle låta dig döda den sista lilla flämtande låga som fanns kvar?

Speedy mitt alldeles egna under.

Jag har en häst, ett trettonårigt travsto, en fux, lagom stor, lagom vacker och lagom klok. Hon har varit min i ett år, att jag lyckades få ihop pengar, att jag vågade slå till, att jag vågade sätta mig upp en en näst intill oinriden häst - det är ett under.
Första tiden var hemsk och jag ångrade mig bittert, hon kunde inte stå still på gången eller vid uppstigning, hon dansade runt i hagen utan att jag kunde styra henne, mina muskler var otränade, min balans nästan obefintlig.Skulle jag skicka henne vidare?stod och tittade på henne, efter att jag lett in henne i hagen efter ytterligare en misslyckad ridtur. Hon vänder sig om, som hon aldrig brukar, och fixerar min blick - inte kan jag se henne gå på en transport och försvinna ur mitt liv. Det hon förmedlade med sin blick var så starkt så underbart, hon gav mig kraft, hopp, vilja att bli hennes ridkompis.
Ett år har gått, nu är hon under mina hjälper flera gånger i veckan, vi kämpar, bråkar lite, men utvecklas på ett sätt jag aldrig ens drömt om. Hon är en stor anledning till att jag vågar tro på att undrernas tid inte är förbi.

något modigt

Du var sexton år, livet lekte fortfarande, du var ung blond och kaxigt orädd. Ni var fem tjejer och ni ägde världen.
Plötsligt såg ni en tonårspojke, ligga på marken, omgiven av tre unga män med rakade huvuden och
Hell Angels emblem på skinnvästarna. Blodet rann ur pojkens näsa, hans ögon var slutna, han låg i fosterställning. En av de tre männen spottade på honom, la armen om flickan som stod bredvid, smålog och beodrade sina kamrater att dra - polisen var på väg.
Du som aldrig kunnat se en orättvisa utan att ingripa, som ofta glömt din egen säkerhet, lämnade namn och adress till polisen. Två månader senare blev du kallad till rättssal tre i tingsrättens lokaler, trots hot om repressalier, trots omgivningen varningar, steg du in i lokalen 11.15 den 2 november 2000.

något skört

Jag ser en ung kvinna framför mig med stora frågande ögon och allvarlig mun
hon känner sig som en analfabet i livet - ingen har gett henne tid att lära sig hur man gör

Vadå gör? undrar du kanske
Jo - hur man tar hand om sig,

hur väcker man glädjen i sin själ, hur bejakar man sina önskningar, sina drömmar
hur lär man sig att våga hoppas,
hur lär man sig att våga tro
hur läker man såren som gör ögonen ledsna och hjärtat skört

förtrollning

Jag önskar att en fe rörde vid mig med sitt spö
att hon tog bort min tjocka mage och ersatte den med en getingmidja
att hon gjorde mitt hår lockigt tjockt och eldigt rött
att hon ingöt förtröstan och hopp i mitt hjärta
tillit till mina medmänniskor och tro på deras godahet
och att det inte var förtrollning utan verklighet.

skadeglädje

DU sa att det var DU som var den strukturerade, den som höll ordning,
som såg till att tider hölls, att program följdes, att ingen smet undan.
Ditt största problemet var jag -
jag smet undan mitt ansvar
jag var allmänt rörig, tänkte bara på mitt eget välbefinnande,
svek DIG, lämnade DIG i sticket, förminskade DIN insats, lurade DIG 

ändå ville DU vara min vän, återuppta vänskapen, göra nya gemensamma stordåd.

Men hut går hem........idag är du den ifrågasatta..............

SOM ett fyrverkeri........

Sprakande, kvillrande, lyckligt skratt
Håret, det långa lockliga tjocka, dansar runt ansiktet
Benen för henne än åt ena hållet än åt andra
Hon snurrar runt runt, tar små danssteg,
Hoppar högt med armarna lyfta över huvudet
- titta mormor vad jag kan!

byta.....är det någon ide´

Jag trodde inte att det var någon ide´att byta, man vet ju ändå vad man har...........
Jag menar även om den är taggig i kanterna och ofta väcker både sorg och frustration, så vet man ändå hur man ska hantera den.
Och förresten den förste jag stiftade bekantskap med var ju likadan, vresig, okänslig, egotrippad, "tyck synd om mig". Så allt talade för, enligt mitt sätt att resonera, för att alla var likadana. Själv var jag ju inte heller någon högvinst, ful, osäker, osocial, sur och otrevlig, i alla fall enligt andras uppfattning, så hur skulle jag kunna byta upp mig.
Nä man vet vad man har men inte vad man får.............

att maskera sig

att maskera sorg över att det inte blev som jag önskat och försökt kämpa för,
att maskera tillkortakommanden under livets vandring
att maskera gråt, hjärtats smärta,
att maskera ett raserat familjeliv,
att dölja  det svarta sotiga träskelett som var det enda som blev kvar.

att sluta maskera sig
att visa sina tillkortakommanden
att visa sin hudlöshet
sin oförmåga att skapa lugn och harmoni i livet.