Jag upplever att jag med jämna mellanrum går i ide´ det vill säga min inre kompass slutar fungera. Den visar ingen riktning eller ens ett försök till riktning. Det enda jag förstår är att det är dags igen, dags för uppbrott, dags för nyorientering. Återigen ligger jag i min soffa och stirrar i taket, tål ingen musik, vill inte träffa människor, kan inte koncentrera mig.
Jag åker ut till hästen, gör det jag ska där, orkar inte göra middag utan lever på varma smörgåsar med ost, sitter vid datorn och chattar ett tag, vandrar vidare till TVsoffan och skrattar åt mina vänner, 2 och1/2 män, löser mord tillsammans med Bones, CSI och kommisarie Dagleish och sover sover sover. Inte en vettig medveten tanke inom synhåll.
Helt plötsligt, en dag, vaknar jag, det klarnar, jag känner glädje, får energi, ser vad jag måste göra, trots att det är tungt, trots andras ifrågasättande och motstånd.
Aldrig får jag lugn aldrig blir jag klar - hela tiden nya utmaningar, nya klargöranden, gränsättningar och avsked.
Så liten tid så mycket att göra...........
Det låter tungt och lite deppresivt. Men man kan känna igen sig i detta.
SvaraRaderaJag sover bort tiden när jag mår dåligt för att få tiden att gå, och har alltid gjort så.
SvaraRaderaSömnen blev ett sätt att stänga av och gå i ide en stund innan jag blev tvungen att ta itu med problemet.
Inte bara tungt, även en ljusning finns i din berättelse.
SvaraRaderaUtan att vara riktigt deprimerad kan det ibland vara skönt att bara dega hemma, inte göra ett skapandes grann, inte tänka, bara vara,tycker jag.