Speedy mitt alldeles egna under.

Jag har en häst, ett trettonårigt travsto, en fux, lagom stor, lagom vacker och lagom klok. Hon har varit min i ett år, att jag lyckades få ihop pengar, att jag vågade slå till, att jag vågade sätta mig upp en en näst intill oinriden häst - det är ett under.
Första tiden var hemsk och jag ångrade mig bittert, hon kunde inte stå still på gången eller vid uppstigning, hon dansade runt i hagen utan att jag kunde styra henne, mina muskler var otränade, min balans nästan obefintlig.Skulle jag skicka henne vidare?stod och tittade på henne, efter att jag lett in henne i hagen efter ytterligare en misslyckad ridtur. Hon vänder sig om, som hon aldrig brukar, och fixerar min blick - inte kan jag se henne gå på en transport och försvinna ur mitt liv. Det hon förmedlade med sin blick var så starkt så underbart, hon gav mig kraft, hopp, vilja att bli hennes ridkompis.
Ett år har gått, nu är hon under mina hjälper flera gånger i veckan, vi kämpar, bråkar lite, men utvecklas på ett sätt jag aldrig ens drömt om. Hon är en stor anledning till att jag vågar tro på att undrernas tid inte är förbi.