året som har gått

Känns som det varit ett hårt år, ett tufft år för många.

Den som redan har skor sig på den som inte har.
Materiella ting blir det viktiga, den korta glädje de ger blir tongivande.
Förnuft och medkänsla får ge vika för regler och omänskliga bestämmelser.
Traditioner, respekt, empati, medmänsklighet blir föraktade ord.
Tekniskt framåtskridande, ekonomisk planering, självförverkligande blir honnörsord.

Tänk om vi, som tycker annorlunda, tillsammans sätter ner foten, vägrar ge näring till det hårda giriga egoistiska samhälle vi är på väg in i. Om vi vägrade att inordna oss i ledet med böjda nackar och krumma ryggar, om vi höjde blicken, satte ner foten och såg naturens och människans inneboende godhet och skönhet, om vi såg varann istället för att förakta varann.

Tack till alla er som kommenterat mina inlägg, det har gjort mig så glad att ni tagit er den tiden.
Hoppas att vi alla får ett gott nytt år på riktigt!

att behöva

Jag har en oförmåga - jag kan inte göra lagom
Jag arbetar för mycket, jag gör för mycket när jag väl är på jobbet,
är för entusiastisk, för engagerad, för duktig.
Jag har inget stopp, inte innan det gått för långt,
inte innan morgonångesten gör att jag inte kommer upp ur sängen,
inte innan gråten hindrar mig att gå ut
inte innan jag är tömd på all energi.

Hjälp mig att hitta tillbaka till mitt lugn, min glädje, min kreativitet
ge mig tillåtelse
- att ta emot inte bara ge
- att få glädjas åt min häst mina barnbarn min kreativitet
- att inte tvingas bli en utbränd robot

Hjälp mig innan det är för sent.

att avlasta

att bära någons ångest, någons oförmåga
använda sin tid för att tänka ut lösningar på andras problem,
känna hur skuldrorna värker, hur nacken stelnar

att tolka in outsagda krav, önskemål, besvikelser
känna sig otillräcklig, inte nog uppmärksam,
inte nog omtänksam

vad har jag för rätt att ställa krav?
var finns jag, var finns mina behov, mitt liv?
vem avlastar mig?

vem har lärt mig att jag ska avlasta,
att andra inte ska behöva bära sina bördor?
vem har lärt mig att jag ska böja min nacke inför andras vedermödor
vem har lärt mig att högmodigt tro att jag vet lösningen på andras problem?

ett påhopp

Hon satt ensam kvar i fikarummet. Hon var inte längre med i de populäras skara. Hon var inte längre den man flockades runt, chefernas gunstling, massmedias favorit.
Ute i koridoren stod två kollegor och pratade, om henne, om hur hon gått bakom ryggen på sin chef, om hur misslyckad hon var i sitt arbete.
Rykten gick om att hon hade psykiska problem, att hon drack för miycket. Ingen orkade, ville, vågade ifrågasätta saningshalten, i varje fall inte efter ett samtal med klinikens chef.

att spela flera roller

Hela mitt liv, nästan, har jag spelat eller snarare iklätt mig olika roller. Jag har varit småbarnsmamma, dagisförälder, klassförälder, sekreterare i bostadsrättsföreningen, en superduktig kurator, idrottsförälder det vill säga mamma till hästtjej, fotbolls- och pingiskillar. Jag har lyckats inbilla min omgivning att jag var lyckligt gift - att hela mitt liv gick som på räls.

Men så varje år kom skolavslutningsdagen, semestern började och sommararen den fantastiska tog vid. Varje sommar minns jag som en mardröm, för vem var jag när alla roller tog semester. Vem var jag när strålkastaren slocknade och insidan var som en slät vägg.Så fortsatte jag år efter år, omedveten om att det fanns andra sätt, mer genuina sätt att leva.
Så en dag gav jag till slut upp mitt skenliv, det skedde inte frivilligt. Jag var tvungen att göra en, som jag då såg det, skammens och förnedringens resa, färdas i en social nedförbacke, kanske man kan säga.
Vem var jag, när allt det jag byggt min fasad på förvägrades mig?

Ur askan reste jag mig naken vilsen utstött men med en kärna av det som en gång var jag.

julstress

Minns min barndoms jular eller rättare sagt dagarna före - det är inga positiva minnen.
Lukten av bonvax, mördeg, skinka och brunkål, blandades med mammas stress och pappas irritation.
På vägen till mormor, mostrar och morbröder, satt jag och tittade på mammas och pappas stela tysta nackar.
Väl framme var luften tjock av måsten, stress och outtalade krav, minns när mamma sprang upp på vinden storgråtande medan min moster stod kvar i köket med ilsket röda kinder.

Själv drömde jag om en jul tillsammans med hemlösa, ensamma människor, en jul som i alla fall påminde om julen i stallet. jag önskade att jag kunde bojkotta kravens och stressens jul.

att ta emot

Att ta emot är nog det svåraste jag vet- jag är uppfostrad med att har man fått något ska det återgäldas.
Jag har fått lära mig att visa tacksamhet men därmed inte sagt att jag oreserverat ska glädja mig åt en gåva.
I min familj ger man inget för att man vill, för att man tycker om att ge, man ger för att man måste.
Bjuder man på mat, är det inte för att det är roligt att göra någon glad, att visa omsorg utan för att man anser att det krävs av en.

Det har tagit lång tid för mig att tänka om, att våga ta emot och ge oreserverad glädje, kärlek omtanke och värme.