Hela mitt liv, nästan, har jag spelat eller snarare iklätt mig olika roller. Jag har varit småbarnsmamma, dagisförälder, klassförälder, sekreterare i bostadsrättsföreningen, en superduktig kurator, idrottsförälder det vill säga mamma till hästtjej, fotbolls- och pingiskillar. Jag har lyckats inbilla min omgivning att jag var lyckligt gift - att hela mitt liv gick som på räls.
Men så varje år kom skolavslutningsdagen, semestern började och sommararen den fantastiska tog vid. Varje sommar minns jag som en mardröm, för vem var jag när alla roller tog semester. Vem var jag när strålkastaren slocknade och insidan var som en slät vägg.Så fortsatte jag år efter år, omedveten om att det fanns andra sätt, mer genuina sätt att leva.
Så en dag gav jag till slut upp mitt skenliv, det skedde inte frivilligt. Jag var tvungen att göra en, som jag då såg det, skammens och förnedringens resa, färdas i en social nedförbacke, kanske man kan säga.
Vem var jag, när allt det jag byggt min fasad på förvägrades mig?
Ur askan reste jag mig naken vilsen utstött men med en kärna av det som en gång var jag.
Starkt och ärligt!
SvaraRaderaDet är med den kärnan du nu kan tolka äkta lycka. Den finns inte igår och heller inte i morgon, äkta lycka finns bara här och nu.
SvaraRaderaLivskriser är inget man önskar att någon ska drabbas av. Men ärligt talat så kan det faktiskt vara på plats att gratulera dem som har gått igenom dem. För väl ute på andra sidan får man helt nya perspektiv på livet.
Den sista meningen säger så mycket.Poetisk mening.
SvaraRadera