hela tiden större och större utmaningar
allt för att testa var gränsen gick
först små projekt som inte krävde någon större anspänning
men hela tiden flyttade jag målsnöret - jag krävde hela tiden mer av mig själv
Jag som fått inpräntat sedan barnsben att jag inte var duglig
överraskade gång på gång
men stålbaden var aldrig tillräckligt plågsamma, utmanande
till slut stod jag som en David mot Goliat,
och en samlad maktelit reste sig och stoppade mig
Jag fick slåss för min heder och värdighet
jag fick se hur de jag trodde var mina vänner vände mig ryggen
hur jag smutskastades, valdes bort, blev en persona non grata
Till slut förintades mitt falska jag i ett avgörande stålbad-
utblottad, ensam, svartmålad, ifrågasatt, vilsen
reste jag mig och började vacklande ta mig bort från muren av avståndstagande
Starkt och hoppfullt
SvaraRaderaBra skrivet tycker jag, starkt, tungt, och jag håller tummarna för att den vacklande vägen blir stadig om än ej rak.
SvaraRaderaVad jag känner igen mig...
SvaraRaderaDin erfarenhet kanske på många sätt är annorlunda än min men jag kunde känna min när jag läste dina ord.
Vackert, trots att det gör ont att läsa, väldigt fint. Och modigt, mycket modigt.
SvaraRadera