Du står ensam i skogsbrynet
dina kronblad är vita och så tunna
din stjälk böjs av minsta regndroppe
de gröna bladen är beroende av det naturen ger dem
plockar jag dig dör du snart -
dina vita kronblad torkar och faller av
din stjälk slokar
du orkar inte
kämpa för din skönhet
får du stå kvar på den plats som är din
lever du länge och återkommer med glädje, till glädje varje vår
Fint! så kan man känna sig även som människa, att man böjs av minsta tyngd.
SvaraRaderaJa, vackert, väldigt fint. Och ändå plockar jag ibland...
SvaraRaderaVackert.
SvaraRaderaJag känner också kopplingen till den sköra människan.
SvaraRaderaMen i verkligheten är nog inte vitsippor så svaga som de ser ut - de sprider sig ohämmat med rotstammar under jord. Jag vet för jag har halva gräsmattan här hemma full av vitsippor. ;)
Vackert och sant. Själv tänkte jag som liten att alla blommors högsta önskan var att få följa med mig hem och stå på köksbordet och beundras i några dagar.
SvaraRadera