året som har gått

Känns som det varit ett hårt år, ett tufft år för många.

Den som redan har skor sig på den som inte har.
Materiella ting blir det viktiga, den korta glädje de ger blir tongivande.
Förnuft och medkänsla får ge vika för regler och omänskliga bestämmelser.
Traditioner, respekt, empati, medmänsklighet blir föraktade ord.
Tekniskt framåtskridande, ekonomisk planering, självförverkligande blir honnörsord.

Tänk om vi, som tycker annorlunda, tillsammans sätter ner foten, vägrar ge näring till det hårda giriga egoistiska samhälle vi är på väg in i. Om vi vägrade att inordna oss i ledet med böjda nackar och krumma ryggar, om vi höjde blicken, satte ner foten och såg naturens och människans inneboende godhet och skönhet, om vi såg varann istället för att förakta varann.

Tack till alla er som kommenterat mina inlägg, det har gjort mig så glad att ni tagit er den tiden.
Hoppas att vi alla får ett gott nytt år på riktigt!

att behöva

Jag har en oförmåga - jag kan inte göra lagom
Jag arbetar för mycket, jag gör för mycket när jag väl är på jobbet,
är för entusiastisk, för engagerad, för duktig.
Jag har inget stopp, inte innan det gått för långt,
inte innan morgonångesten gör att jag inte kommer upp ur sängen,
inte innan gråten hindrar mig att gå ut
inte innan jag är tömd på all energi.

Hjälp mig att hitta tillbaka till mitt lugn, min glädje, min kreativitet
ge mig tillåtelse
- att ta emot inte bara ge
- att få glädjas åt min häst mina barnbarn min kreativitet
- att inte tvingas bli en utbränd robot

Hjälp mig innan det är för sent.

att avlasta

att bära någons ångest, någons oförmåga
använda sin tid för att tänka ut lösningar på andras problem,
känna hur skuldrorna värker, hur nacken stelnar

att tolka in outsagda krav, önskemål, besvikelser
känna sig otillräcklig, inte nog uppmärksam,
inte nog omtänksam

vad har jag för rätt att ställa krav?
var finns jag, var finns mina behov, mitt liv?
vem avlastar mig?

vem har lärt mig att jag ska avlasta,
att andra inte ska behöva bära sina bördor?
vem har lärt mig att jag ska böja min nacke inför andras vedermödor
vem har lärt mig att högmodigt tro att jag vet lösningen på andras problem?

ett påhopp

Hon satt ensam kvar i fikarummet. Hon var inte längre med i de populäras skara. Hon var inte längre den man flockades runt, chefernas gunstling, massmedias favorit.
Ute i koridoren stod två kollegor och pratade, om henne, om hur hon gått bakom ryggen på sin chef, om hur misslyckad hon var i sitt arbete.
Rykten gick om att hon hade psykiska problem, att hon drack för miycket. Ingen orkade, ville, vågade ifrågasätta saningshalten, i varje fall inte efter ett samtal med klinikens chef.

att spela flera roller

Hela mitt liv, nästan, har jag spelat eller snarare iklätt mig olika roller. Jag har varit småbarnsmamma, dagisförälder, klassförälder, sekreterare i bostadsrättsföreningen, en superduktig kurator, idrottsförälder det vill säga mamma till hästtjej, fotbolls- och pingiskillar. Jag har lyckats inbilla min omgivning att jag var lyckligt gift - att hela mitt liv gick som på räls.

Men så varje år kom skolavslutningsdagen, semestern började och sommararen den fantastiska tog vid. Varje sommar minns jag som en mardröm, för vem var jag när alla roller tog semester. Vem var jag när strålkastaren slocknade och insidan var som en slät vägg.Så fortsatte jag år efter år, omedveten om att det fanns andra sätt, mer genuina sätt att leva.
Så en dag gav jag till slut upp mitt skenliv, det skedde inte frivilligt. Jag var tvungen att göra en, som jag då såg det, skammens och förnedringens resa, färdas i en social nedförbacke, kanske man kan säga.
Vem var jag, när allt det jag byggt min fasad på förvägrades mig?

Ur askan reste jag mig naken vilsen utstött men med en kärna av det som en gång var jag.

julstress

Minns min barndoms jular eller rättare sagt dagarna före - det är inga positiva minnen.
Lukten av bonvax, mördeg, skinka och brunkål, blandades med mammas stress och pappas irritation.
På vägen till mormor, mostrar och morbröder, satt jag och tittade på mammas och pappas stela tysta nackar.
Väl framme var luften tjock av måsten, stress och outtalade krav, minns när mamma sprang upp på vinden storgråtande medan min moster stod kvar i köket med ilsket röda kinder.

Själv drömde jag om en jul tillsammans med hemlösa, ensamma människor, en jul som i alla fall påminde om julen i stallet. jag önskade att jag kunde bojkotta kravens och stressens jul.

att ta emot

Att ta emot är nog det svåraste jag vet- jag är uppfostrad med att har man fått något ska det återgäldas.
Jag har fått lära mig att visa tacksamhet men därmed inte sagt att jag oreserverat ska glädja mig åt en gåva.
I min familj ger man inget för att man vill, för att man tycker om att ge, man ger för att man måste.
Bjuder man på mat, är det inte för att det är roligt att göra någon glad, att visa omsorg utan för att man anser att det krävs av en.

Det har tagit lång tid för mig att tänka om, att våga ta emot och ge oreserverad glädje, kärlek omtanke och värme.

ta vara på tillfället

Det snöar, vi går hand i hand på Storbron, marschallerna på broräcket lyser i det täta snöfallet.
Vi tar tillfället i akt, stannar mitt i strömmen av julhandlande människor, och ser varann djupt in i ögonen.
Jag sugs in i dina kärleksfulla skrattande ögon. min mun söker dina mjuka läppar, jag biter lätt i dem.
Tänk att vi hittade varann därute i cyberrymden och tog vara på tillfället!

Nedräkning

Nu är det snart dags igen- en tillbakablick på året som gick. Var det ett bra år? Både ja och nej - en del hårda smällar men mycket glädje och värme också. Flera nya vänner, ny kunskap, nya erfarenheter, inte minst ökat självförtroende..
Ja jag är nöjd, har gjort ett gott jobb i år- nedräkningen kan börja!

Förfalskning

Hon står som vanligt framför spegeln o ler sitt inövade leende. Kammar sitt nu gråa hår och ordnar lockarna runt ansiktet, läppstift lite rött på kinderna och så lockarna än en gång.

Tänk att jag aldrig reagerade på det, som barn, att det var så naturligt med en mamma som hellre beundrade sin bild i spegeln såg än sorgen i sin dotters ögon.

Språkkänsla

Jag älskar ordet, att få smaka på det, förkasta det och till slut hitta just det ordet - ordet som beskriver den känsla jag vill framkalla.

Jag fascineras av ordet, ordet som kan framkalla kärlek, som kan få kroppen att pirra, att bubbla av glädje, att förstärka värmen i blicken.

Jag är rädd för ordet, ordet som makthavare och massmedia använder för att förleda oss, för att få oss blinda för deras egoistiska syften.

Jag hukar mej för ordet, ordet som sårar, som förminskar, som förstör min tillit.

Attityd

Fem flickor/kvinnor sitter i TVrummet, när jag går in för att hälsa och presentera mej. En av dem nickar igenkännande, vi har träffats på andra avdelningar, under hennes behandling. Tre av dem går jag fram till och presenterar mej för och de säger sitt namn, utan att titta på mej, den fjärde  ignorerar mig helt. Jag känner motviljan studsa mot mig som ett kompakt moln av misstänksamhet, uppgivenhet, förakt. Sakta drar jag mig tillbaka mot personalrummet, Jag vet att jag borde sätta mig bland de intagna tjejerna, inte slås ner av deras attityd men det är tufft. Jag är personal, plit, den med nyckel och vi kan aldrig mötas som två jämnbördiga.
Det kommer att bli en lång dag.

Det bästa med måndagar.

Vaknade av väckarklockan, kände ett ökat obehag. Jag har bestämt mig för att utmana mina gränser igen, jag gör det med jämna mellanrum, för att få bekräftelse på att jag växer i styrka, mod och ibland kompetens. Den här måndagen ska jag stå som krokimodell för elever på konstskola, jag en 56 årig kvinna ganska fyllig med spår av livets gång.
Jag öppnar dörren till lokalen, den är tom, och jag ser skärmen som jag ska klä av mig bakom. Alla kläderna åker av, svetten bryter fram under armarna, hjärtat klappar och huvudet har tömts på tankar. Min rosa ulliga morgonrock åker på och jag sätter mej på en pall för att vänta in min utmaning. Eftersom hjärnan tömts har jag inga tankar eller förväntningar, är bara en naken kropp insvept i rosa fleece.
Salen fylls sakta, läraren presenterar mig och instruerar mig i första posen- stå stilla i tio minuter, vilande på ena benet med höjd axel. Jag stirrar på en punkt på väggen, näsan kliar, genom huvudet börjar tankar fara- tänk om jag svimmar, får kramp, tappar balansen. Jag bestämmer mej för att lämna kroppen åt sitt öde och börja tänka på sådant som jag sällan har tid med. Tiden går fort, plötsligt är det tre minuter kvar och ingen av mina värsta farhågor har inträffat, inte ens en näsklining.
Efter två och en halv timma är det lunch och dags för mig att klä på mig och fortsätta min dag, flera elever säger att de tyckt om att ha mig som modell, själv kände jag stolthet över att jag vågat visa upp min kropp.
 

Det bästa med måndagar.

att övervaka

Jag känner mig övervakad av de professionella, de som tror att de vet vad som är bra för alla. Inte vad som är bra för den enskilda individen, utan för ALLA.
"Vi har våra regler" säger de, som om om regler är något som skapades samtidigt som jorden.  Du måste anmäla dig, du måste göra som vi säger, vi vet bäst vad som är bra för dig. Det som är bra för ALLA är bra för dig.
"Nu hör du av dig till oss var 6:te vecka och rapporterar hur det går, och glöm inte- att ska du få något bidrag, så gör du som vi säger."
Hur kan dessa människor vara så förmätna att de tror de vet vad som är bäst för mig? för dig? Är vi bara fyrkanter i en lång rad, utan egen historia, egen IQ, utan en för individen unik personlighet- bara gråa fyrkanter, som mäste övervakas för att inte göra något otillåtet.
Ger man oss lillifingret tar vi hela handen - vi ljuger, stjäl, vilar, latar oss om man inte ständigt har ögonen på oss.
Kan det vara så att på sig själv känner man ändra? Är det beslutsfattarna kanske som är lata, stjäl och ljuger?

ett bidrag- till vadå?

Frågan är- har jag, när jag dör, lämnat något bidrag till utvecklingen på vår jord, har mitt liv haft någon som helst mening?
Vet inte, men jag har min egen drivkraft, mitt eget mål, för att vilja leva ett, ur min subjektiva synvinkel, så gott liv som möjligt.
Jag vill försöka överföra förmåga till empati, ärlighet, omtanke, kraft, klokhet, att se längre än till det egna jagets tillfredsställelse till mina barn och barnbarn.
Jag vill bidra till att de på ett medvetet plan skapar sina egna liv, det vill säga inte bara lever.
Det ska vara mitt bidrag till en positiv utveckling på jorden.