Hon står som vanligt framför spegeln o ler sitt inövade leende. Kammar sitt nu gråa hår och ordnar lockarna runt ansiktet, läppstift lite rött på kinderna och så lockarna än en gång.
Tänk att jag aldrig reagerade på det, som barn, att det var så naturligt med en mamma som hellre beundrade sin bild i spegeln såg än sorgen i sin dotters ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar