Fem flickor/kvinnor sitter i TVrummet, när jag går in för att hälsa och presentera mej. En av dem nickar igenkännande, vi har träffats på andra avdelningar, under hennes behandling. Tre av dem går jag fram till och presenterar mej för och de säger sitt namn, utan att titta på mej, den fjärde ignorerar mig helt. Jag känner motviljan studsa mot mig som ett kompakt moln av misstänksamhet, uppgivenhet, förakt. Sakta drar jag mig tillbaka mot personalrummet, Jag vet att jag borde sätta mig bland de intagna tjejerna, inte slås ner av deras attityd men det är tufft. Jag är personal, plit, den med nyckel och vi kan aldrig mötas som två jämnbördiga.
Det kommer att bli en lång dag.
Förlåt en dum fråga, men varför ska personalen sitta tillsammans med de intagna? Du lyckas bra med att beskriva atmosfären i rummet.
SvaraRaderaBra text, känner också misstänksamheten, men ställer också samma fråga. Som lärare, chef eller som vakt behöver man hålla distansen. Att vara vänskaplig är ju inte detsamma som att vara kompis.
SvaraRaderaDet krävs mycket energi för att möta negativa attityder.
SvaraRaderaHoppas du har arbetskamrater som hjälper till att hålla engagemanget för jobbet uppe.
en svår balans att vara medmänsklig men ändå vara professionell i sitt arbete
SvaraRaderaSvårt för bägge parter. Och så svårt att veta hur man ska tackla attityden, hur ta sig igenom molnet.
SvaraRadera