Det bästa med måndagar.

Vaknade av väckarklockan, kände ett ökat obehag. Jag har bestämt mig för att utmana mina gränser igen, jag gör det med jämna mellanrum, för att få bekräftelse på att jag växer i styrka, mod och ibland kompetens. Den här måndagen ska jag stå som krokimodell för elever på konstskola, jag en 56 årig kvinna ganska fyllig med spår av livets gång.
Jag öppnar dörren till lokalen, den är tom, och jag ser skärmen som jag ska klä av mig bakom. Alla kläderna åker av, svetten bryter fram under armarna, hjärtat klappar och huvudet har tömts på tankar. Min rosa ulliga morgonrock åker på och jag sätter mej på en pall för att vänta in min utmaning. Eftersom hjärnan tömts har jag inga tankar eller förväntningar, är bara en naken kropp insvept i rosa fleece.
Salen fylls sakta, läraren presenterar mig och instruerar mig i första posen- stå stilla i tio minuter, vilande på ena benet med höjd axel. Jag stirrar på en punkt på väggen, näsan kliar, genom huvudet börjar tankar fara- tänk om jag svimmar, får kramp, tappar balansen. Jag bestämmer mej för att lämna kroppen åt sitt öde och börja tänka på sådant som jag sällan har tid med. Tiden går fort, plötsligt är det tre minuter kvar och ingen av mina värsta farhågor har inträffat, inte ens en näsklining.
Efter två och en halv timma är det lunch och dags för mig att klä på mig och fortsätta min dag, flera elever säger att de tyckt om att ha mig som modell, själv kände jag stolthet över att jag vågat visa upp min kropp.