gråstarr

Det kommer nog att bli ganska långt mellan inläggen ett tag, för jag har fått gråstarr. Jag ska opereras i vår men fram till dess känns det som min vandring genom livet blir lite famlande inte bara på det gamla vanliga sättet.
Känns som att ha en hinna av stekfett på glasögonen. Kanske längtan efter att skriva blir för stor någon dag o att det kommer en dikt eller något... kanske jag kryper in i datorn och läser era verk någon gång,  jag finns kvar, så låt oss inte glömma varann
Kram

sortera

passionerade minnen
de röda gula orange
fulla av energi, vilja, skönhet
virvlande känslor
blodfyllda minnen
lustfyllda minnen
ärr som ibland stannat kvar


lugna naturminnen
de blåa, gröna, lila
den spelande lilla bäcken
pilen som droppar sina blad i det strida vattnet
stranden där två vatten slår ihop
berget där jag sett ut över havet
stugan i skogen där friden råder

hatfyllda minnen
de vitglödgade
minnen som aldrig försvinner
reser en mur omkring mig
skyddar mig mot ondska
men skär som en kniv i mitt hjärta
trots att åren går

sorgsna minnen
de bottenlöst svarta,
de grå, de bruna
inte så många bottenlösa
i många finns en glimt av något glittrande vackert
något som för vidare
som bryter in i en förstenad själ

förolämpning

förolämpningarna möttes som pingpongbollar i luften
fram och tillbaka i hög fart kastades elakheterna
saliven stänkte
och
ögonen kastade dödande blixtar
kropparna var beredda på strid
ett otidsenligt gammaldags slagsmål
nypa sparka spotta
två kvinnor i övre medelåldern

som var oense om tvättstugans rätt till sina dammtussar

tristess

infektionsfärgade gula skavda väggar
soffan som är fläckig av urin och mat
sliten vaxduk
rökur med 20 års tjära på väggar o i ventil
kvar trots att man inte får röka där längre
buren med den fasta bänken
fimparna på cementgolvet
gunnebostängsel att stirra ut genom
då man girigt suger på cigaretten
grågröna overaller
ögon som sett för mycket
gråa plast tallrikar
färgglada plastmuggar inköpta på IKEA
låsta dörrar
varje dag den andra lik...

ett tilltag

men herregud, vad skulle jag göra, sa jag
jag hoppades ju att ungen skulle vara lik mig
så du inget skulle se
det var ju ett misstag
du minns,
den där gången då jag gick hemifrån
mitt i natten
när månen var full
och
jag hade PMS
när jag var så arg att det rök ur öronen
sa jag
och tittade intensivt in i hans blå
du förstår, sa jag, att man kan ju bli förklarad ansvarsfri i det läget
jag minns ju inte riktigt
men jag tror jag hoppade på en buss
en sådan där lila och åkte med till ändhållplatsen
han var ung och vacker med varma händer ochruna ögon
ja
det ena gav det andra....
det kan du väl förstå
men är han inte väldigt söt ändå...?

befria

du är så befriande
i din värld finns inga onödiga prylar
i din värld är färger
mystik, magi
det som räknas
energier
känslor
kommunikativa relationer
du har befriat min kreativitet

den som vill skapa
bli skapad
finnas till i mig
i förhållande till dig

närma sig

solen gnistrade i hennes korta päls
musklerna spelade
då hon sakta närmade sig
näbbmusen
som ännu inte upptäckt henne
ett graciöst hopp
och
hon satte klorna i den
musen stelnade till av skräck
försökte fly
men kände något vasst
borra sig in i ryggen
den krafsade förtvivlat i jorden
kände hur greppet lossade

och

tog några vinglande steg

genast var den vassa klon där igen och slog till

varje gång musen rörde sig

blev den stoppad

sakta rann kraften ut ur den

långsamt gav den upp hoppet

när bytet inte längre rörde sig

gick katten uttråkad därifrån

att lyfta

lätt som ett fjäderdun
seglade jag omkring
totalt tyngdlös
i harmoni med världsalltet

du hade lyft mig
skyddat mig

som en fågelunge
boade jag in mig
i din stora varma hand

högt uppe
bland de ulliga vita molnen
fann jag frid

representerar

jag är inte en av dem
kunde ha blivit
men klarade mig
genom att möta dem varje dag
kunde jag hantera min egen ångest
jag vill föra deras talan
de som ingen lyssnar på
de som inte anses värdefulla.
jag vill representera dem
få fullmakt att föra deras talan
att få förklara att det är inte
på grund av lättja, dålig karaktär eller personlighetsstörning
som de sitter här
jag vill ställa mig upp, skrika högt
ta inte bort det enda som hjälper
utan att ge dem hopp
hopp om ett annat liv där de kan representera sig själva

att beställa

"Jag har inte beställt det här" sa du och rynkade på näsan
och
som vanligt fick jag stå där med skägget i brevlådan
och
klä skott för dina uttalanden, jag menar,
herregud,
man kan inte beställa ett barn
man får ta det som det kommer
gilla läget, så att säga
men du insisterar
det är inte det barn du beställt.
Barnmorskan tittar konfunderat,
först på dig sedan på mig
Jag plockar noppor på landstingsfilten
och
försöker se ut som jag inte är inblandad,
att jag ligger inne för blidtarmsoperation
och inte för barnafödande.
Men så klart då skulle jag ju inte ligga på BB,
med en liten plastsäng bredvid mig,
så det är ju ingen som går på.
Jag kryper ner under filten,
kniper ihop ögonen och hoppas
att världen ska stanna och ändra riktning,
så ingen ser att det faktiskt inte är
det barn som du beställt.

är för bra

mitt katastroftänkande leder med jämna mellanrum till
att jag blir paniskt rädd för vad som nu ska gå åt helvete
eftersom allt var så bra
kanske skapar jag genom detta tänkande många av mina dalar

det man klara sig utan

det man klarar sig utan
är det mesta
bara man är varm om fötterna
mätt i magen
och
torr bakom öronen

komma tillbaka

jag vet inte om jag klarar det den här gången
att komma tillbaka
när jag fick veta sjönk jag ner i den svartaste sörjan
dit jag lovat mig själv att aldrig återvända
men då trodde jag inte
var säker på att jag inte
skulle få vara med om det jag nu befinner mig i

jag vet inte om jag orkar att komma tillbaka
att än en gång ta mig upp
denna gång ur något så mycket värre
ur vetskapen om någon annans lidande
någon annans skräck

jag vet inte om jag kommer tillbaka
jag börjar trots allt tro att jag gör det
sorgen, den grå dimman är inte lika tät längre
ibland glimtar solen till
korta stunder vinner värmen och hoppet

kanske tar längre tid den här gången
längre tid för att sorgen är någon annans
någon jag vill skydda till varje pris
så som en mor alltid vill skydda sitt barn

kanske kommer jag tillbaka
jag kommer nog tillbaka
men inte som innan

       

efterskalv

hans händer och tunga hetsade
och manade på kroppen
bröstvårtorna kröp ihop och reste sig
de sökte hans hårda fingrar
drog häftigt efter andan och gnydde
ljumskarna bad skötet att öppna sig
att ta emot hans hårda kön
hela kroppen brann av åtrå,

då vulkanutbrottet kom

kroppsvätskor flödade

andningen var häftig

 

ännu var kroppen fånge i orgasmens efterskalv

en plan

alltid har en himmelsk plan varit min ledstjärna
eller kanske en buddistisk plan
eller karma
eller vad som helst
men inte denna meningslöshet
denna avsaknad av plan
finns vi bara som figurer
i ett vansinnigt intet
något jag alltid förnekat
eller finns det en plan
som jag är för blind
för ledsen för att se

en mors smärta

smärtan o sorgen

ligger som ett sjok
över alla mina känslor
aldrig trodde jag att det skulle drabba mig
allt annat men inte det
allt det glada, starka i mig
är borta
kvar finns bara gråten
tröttheten

känslan av meningslöshet
som jag alltid kunnat bemästra
överväldigar mig
jag famlar efter mening
måste hitta den
måste förstå

måste hitta ljuset

kod

jag läser era koder bättre än ni gör själva
ni döljer er bakom falsk självsäkerhet
en veta bäst attityd
som inte stämmer med det liv ni lever

jag ser osäkerheten när ni reser er
i den plötligt vädjande blicken
och
hör det lilla barnet
"se mig, hör mig"

ni vet att jag ser

och det  smärtar er                                         
ni lägger ut dimridåer
försöker frysa ut mig
negligera mig
men jag ser ändå
och är stark i min förvissning

det är för sent...

vinna

jag förlorade en make, ett jobb, en bankbok
men
vann ett liv, en frihet, en glädje

att gilla

du behövde inte ljuga och säja att du gillar mig
det märks så väl att du inte gör det
blicken kall
armarna som ett skydd runt din kropp
munnen ett blodrött streck
inte minsta tecken på ett leende

jag begär inte att du ska gilla mig
jag tänker inte övertala dig
du måste ha rätten att ogilla mig
du oxå
det enda jag begär är ärlighet

att du inte säjer att du gillar mej!

när tiden och jag tävlar

När jag var barn vann jag alltid, tiden kom lufsande långt långt efter.

Mellan tonåringen med sina drömmar och tiden med sina krav blev det oftast dött lopp.

Den unga kvinnan som måste hinna allt såg sig omsprungen av tiden, allt som oftast.

I medelåldern med man som sökt sig bort, barn i tonåren, karriärstoppen nådd gav tiden ett andrum.

Nu är jag femtioåtta och springer fortfarande på lätta ben, tiden jagar mig ändå, ofta springer den förbi och räcker mig lång näsa.
Men ibland, som ikväll, låter den mig vila, njuta av tystnaden och glädjas över att dagen varit god

att lämna

jag har inte glömt dig
kanske gör jag det aldrig
ibland känns du nära
ibland mera fjärran
men ständigt är du närvarande
jag ville så gärna
gjorde mitt bästa
men det räckte inte
en annan tog min plats
den plats jag var så säker på
den plats jag så gärna ville ha

den platsen gav du till en annan

otydlig

otydlig var jag när jag ville att du skulle gå
otydlig var jag när jag förklarade varför
otydlig var jag i uttrycka min önskan om att få vara ifred
otydlig var jag när jag önskade något
otydlig var jag när jag log och såg ut som jag gillade ditt skämt
otydlig var jag när jag nickade med trots att jag inte alls tyckte så
otydlig var jag i min tacksamhet som egentligen inte fanns
otydlig var jag i mitt erbjudande om att hjälpa

nu ska du få veta

jag ville inte hjälpa
jag var inte tacksam
jag tänkte inte alls som du
jag tyckte dina skämt var fåniga
och du en kvarnsten om min hals

varför sa jag inget?

surrogat

du blev ett surrogat för kärlek värme och drömmar
jag trodde du var ärlig
menade allvar
att du skulle stanna hos mig hela livet
att jag alltid kunde lita på dig

men när jag var som lyckligast
började du undvika mig
det gjorde ont varje gång vi träffades
jag grät, kände ensamheten riva i mig
kände hur du sakta drog dig tillbaka

jag ville ha mer men möttes av iskall ovilja
av hån och nedlåtenhet
snart fanns du inte längre för mig
du hade dragit vidare
till ett nytt kärlekstörstande offer.

att trängas

de trängs i min hjärna
de glada
de spralliga
de lessna
de undrande
de kloka
de som inte har förnuftet med sig,
de som bara kör på med ett brett leende
de misstänksamma, som förstår mer än de vill förstå

på natten väcker de mig
de krumelurar runt varann
slåss om min uppmärksamhet
ibland fyller dom mig med skratt
ibland klappar hjärtat
paniken sprider sig
ögon spärras upp

och
jag kan bara inte sova
för imorron går jorden under
jag blir vräkt
förlorar min häst
mina barns kärlek
jag får inget jobb

jag är den mest ensamma människa i hela världen.

att mingla

jag står med mitt glas
mitt i minglet
mitt i sorlet
aldrig har jag känt mig så ensam
mitt i leendena
mitt i kindpussarna

vem ser mig

vem bryr sig

det ekar så kallt mellan väggarna

isen klirrar i konversationer

skarpa som knivar

där står jag med mitt glas

mitt i minglet

mitt i sorlet

att se

du litade aldrig på det du såg
du trodde du var paranoid
ovanligt missunnsam
du kände
människors blinda reaktioner                                  
men vågade inte se
nu är du och själens ögon ett
du ser vem som är din vän

regera

å du ska vara regent

jag trodde det betydde något

att man var en förebild

att man ansträngde sig

att man hade medkänsla

men du sårar

du klantar till det

du gör mänskliga fel hela tiden

du har inte förstått

en stormakt

jag vet med mig
att ordet stormakt inte tolkas rätt
men jag är så fylld av den fries förtryck
av den ofria
att jag bestämmer min egen tolkning

att behöva vård och inte vilja ta emot
innebär
att du straffas
du döms till vård
hör ni vad jag säjer
du döms till vård

nej fel!
du döms till inlåsning i första hand
vård i mån av personalens tid
och kommunens ekonomi
men som sagt
inlåsning döms du till i första hand

så ser det ut i den kommunala stormakten

att vara belåten

du känner dig så belåten
tror att du lurat dem
att du ska få ha ditt liv ifred
din frihet, din glädje
men icke
en vacker dag knackar de på dörren,
knackar på din själ
tar din glädje ifrån dig
din stolthet trampar de på
det som är viktigt för dig
har ingen betydelse för dem

bara pengar räknas

en gräns

gång på gång är min gräns nådd
tror jag
gång på gång
dras mattan undan för mina fötter
jag kravlar mig upp
borstar av mig
och rättar till mattan
gång på gång
blir jag sviken
gråter en skvätt
förbannar den som svek mig
och ger mig in i leken igen
gång på gång

kommer mina drömmar på skam

likt ballonger far dom upp mot himlen
och
spricker
jag blåser upp nya
och
gläds åt deras färggladhet

att minnas

jag står och tittar ut igenom fönstret
hör damernas ljusa röster
de firar Elsy 94
mamma och de andra damerna
en herre finns med vid bordet
mamma kommer aldrig mer att minnas
att jag är hennes dotter
jag kommer aldrig mer
att kunna ringa
och berätta
aldrig mer vara den som får tröst
som får råd
nu är det jag som tar emot samtal
om stort och smått
tröstar, peppar, älskar
nu är det jag som minns födelsedagar
som köper presenter och julklappar

nu är det bara jag kvar snart
som minns...

fordon

mina tankar går osökt till Sixten
min blå Passat -94
56 000 mil, minst,
fortfarande ganska bensinsnål
rostig
slitstark
tålig och lojal
startar alltid
blir varm och go
tycker det är lika roligt som jag
att raca förbi vackrare och dyrare kollegor
inte välskött
men djupt och innerligt älskad
många minnen har vi tillsammans
resor till Skåne i vacker höstsol
stopp med hästtransport i uppförsbacke
utflykt utan mål en ljus vårkväll
flyttat möbler hit och dit
kört barnbarn
gett mig frihet och oberoende

jag kommer aldrig att glömma min Sixten

behaga

hennes stora och slutliga uppdrag

var att behaga Honom

tyst satt hon vid hans fötter

en tung hand böjde hennes nacke

kort kjol

röda läppar

djup urringning
för att behaga

hjärnan blank som en skogstjärn om sommarnatten

inte en egen tanke fick komma till tals

hon hade glömt

hur det var innan

när skrattet fanns bakom hörnet

och hennes själ var fylld av skimrande såpbubblor

nu var det svart, sönderbränt, söndertrampat

ett hösttecken

klänningarna hängde slokande på garderobsdörren
drömmen om att få komma ut och bedåra världen
hade slocknat
lukten som kom av att inte varit använd
den lite söta, fadda dammiga doften
kändes om man borrar in näsan

den bruna fina som hon köpt
i Bulgarien
har fått små hål och en stor fläck
på framsidan
den blommiga lite sladdriga
inköpt på rea för många är sedan
kom aldrig längre än till tvättstugan och soprummet

när den för länge sedan syddes i Japan
och man sa att den skulle få komma till Sverige
hade den haft högtflygande planer
kanske tillsammans med en stor hatt, högklackade sandaletter
 få bevista barndop
och bröllop
men inte heller i år gick drömmen i uppfyllelse
kanske nästa år...

den svartvita blommiga
med rynkor och spets
hade i alla fall fått följa med ut på landet
varit med när det grillades lax och åts nypotatis
hon berättade med hög självsäker röst
om bjudningar hon varit på
men sömmarna hade börjar gå upp
hon såg inte lika fräsch ut

kanske var detta hennes sista sommar
innan soprummet väntade oxå på henne

deras människa stod och tittade på dem
även hon kände av den annalkande hösten
drömmar som inte blev mer än drömmar
förväntningar som grusades
även i hennes liv hade nedräkningen börjat
hon skulle väl inte avsluta sina dagar i ett soprum
i alla fall inte för avlagda kläder och matrester
men kanske kunde hon se ett mänskligt soprum framför sig

ett genombrott

ett genombrott
ett brott rakt igenom
ett brott, en ond gärning
ett brott,
något är av
armbrott
benbrott
genombrott
med våld tvingar jag mig igenom
jag gör inget inbrott
jag gör ett genombrott

målande

med ord som målande beskriver
min skönhet
mitt skratt
mina mjuka händer

försöker du vinna över mig till din säng
när natten är över
har du glömt
alla färger

vackla

jag vacklar i min kärlek
vet inte om den håller
jag kan känna så starkt
så hett
för att sedan vackla
undra
vill jag detta
vill jag vara två
i en
kanske vill jag bara var en
kanske håller inte
min lojalitet
för tvåsamhet
kanske vacklar min ärlighet
min vilja
kanske måste jag få fortsätta att bara vara en

välstånd

för mig är välstånd
en tvåa på väster
för dig ett plåtskjul med grusgolv

för mig är välstånd
färska räkor med vitt vin en fredagskväll
för dig drickbart vatten

för mig är välstånd
tystnad och månens spegel i stilla tjärn
för dig att få sova en natt utan knarr av soldatens kängor

för vår syster och bror kan välstånd vara...

hiss

kärleken till Dig
gör att hjärtat åker hiss

allt utifrån hur Du behandlar mig

åker hjärtat ner i kolsvart källare

eller

upp i solens glans 

där slår den i taket med buller och bång

rekord

genast kommer tankarna
jag har slagit rekord
var och varann dag har jag slagit rekord
i dumhet
i slöseri
i lathet...
så tänker jag
vad är det för sätt

varför nedvärderar jag mig så?

mmmmm

Mocka, Morot, Mineraler, Markarbete, Man.

Har man häst måste man mocka varje dag, det är en kontemplativ aktivitet. Upp med skiten på grepen, skaka av torven, bollarna på skottkärran, upprepning i lugn takt till boxen är ren från nattens gödselhögar. Ut på gödselstacken med skottkärrans innehåll. Ta loss vattenhinken, diska ur och fyll på med rent vatten, blanda mat- betfor, havre, korn och mineraler. Hämta hästen i hagen, ta med en morot, som lockbete. Bind upp henne på mittgången, pussa och gosa lite, klia pannan, kratsa hovar, red ut trasslig svans och man, borsta bort lera och smuts, rykta. På med sadel, benskydd och träns, hjälm på huvudet, handskar på händerna, ett spö vid behov. Ut till ridbanan, skritta runt på långa tyglar och låta hästen lysna till vikthjälperna, fötter i stigbyglarna, öka på skritten, långsam trav på volter och fyrkantsspår. Bommar på långsidan, viktigt med markarbete, lösgör och stärker, som avslutning en frisk galopp och skritt på långa tyglar. Vid brevlådan går jag av, bjuder på godis, släpper upp sadelgjorden, tyglarna över huvudet och går sista biten hem. Sadlar av, stretchar benen, masserar med gummiborsten, mera morotsgodis, en dusch om det är varmt ute. En stor kram till min bästa vän och hon får gå tillbaka till kompisarna i hagen!

något heligt

hon gick in i genom kyrkans tunga port
stensalens bedövande tystnad
doften av de tända stearinljusen
påminde henne om dödens omedelbara närhet
älskades själar som funnit ro under de höga valven

orgelns mäktiga toner
gav henne en styrka,
större än en människa kan härbergera
en glädje
så överjordiskt obeskrivbar

inför alltets helighet böjde hon sitt huvud i en tyst bön

fullmånen

du väcker min lust
min åtrå

jag söker dig min älskade

i det vita kalla ljuset

i den isande kylan

svalkas min brinnande längtan

den längtan som inte kan få leva

den längtan som måste förgör sig själv

låna

nej du får inte låna mitt hjärta
ska du lära känna det
så blir det förbehållslöst
för evigt

nej du får inte låna mitt hjärta
jag vet att andra fått göra det
men till ett, för mig, högt pris
nu stannar det hos mig

nej du får inte låna mitt hjärta
du kan få hålla i det
smeka det sakta
och blåsa på såren

nej du får inte låna mitt hjärta
tillsammans med mig
kan du få lära känna det
och sakta vagga det i din famn

min nya skrivarhörna

Jag har suttit vid köksbordet och skrivit det senaste halvåret. Det har inte gett någon ro eller inspiration- frukost, några snabba klick och så fick det vara klart. Nu är det kul igen att leka med tangenterna och sitta i en "rumpriktig" stol, sedan köpte jag en sladdfri mus på GeKå och det förgyller ytterligare min dag!

Så här fint blev det!

öppenhet

öppenheten sipprade ut ur dina porer
du var vidsyntheten och förståelsen personifierad
aldrig hade vi mött något liknande
ända tills den dag
då din 16-åriga dotter berättade att hon väntade barn

öppenhet II

livets framfart har lärt mig
att det är inte farligt att vara öppen

ingen annan än jag bestämmer

var min gräns går

allt det jag skämts för

allt det jag velat dölja

står jag nu för

rakryggad

ingen av dessa skammens handlingar

är dödliga
eller
gör egentligen ont
det är bara jag som skapar deras dåliga rykte

osäkerhet

vem sa att det var rätt och bra
det där du gjorde
det där som du kände så starkt för
det där som ditt hjärta sa ja till

medan din omgivning, ditt förnuft

sa nej nej NEJ

var det riktigt

var det så du skulle göra

trots att hjärtat klappar högt av glädje

trots det

så kanske du gör fel

för du gör inte på det sätt som du borde göra

det sätt som alla andra gör på

ansvar

Hilda tog inte det ansvar som förväntades av henne
kanske var ansvaret trots allt inte hennes
kanske kunde man se det ur olika vinklar
vem bestämde vilka vinklar
inte var det Hilda

hon var redan till dömd att vara den ansvariga
hon tänkte på sig själv
och
handlade där efter
annars hade hon förstått hur ont hon gjorde

moln

jag skulle vilja vara ett moln, sa du

ett stort vitt ulligt moln

som en rustning runt din hud

som det skydd du behöver

det som gör att du slipper känna, tänka, agera

som gör att jag tar allt ansvar för dig, sa du

lyhörd

jag lyssnar efter varje skiftning
efter varje bakomliggande stråk

som ger mig minsta bevis på din kärlek

jag söker bekräftelse på det jag redan vet

att ditt hjärta är fullt av mig

jag behöver inte längre vara lyhörd

för att tolka dina känslor

de finns där så tydliga, så varma

fyller hela universum med sina starka färg

hastighet

i hög fart ser jag mitt liv försvinna
jag som hade så gott om tid
kunde slösa mina dagar
inte tänkte jag på att de tar slut

att tiden med fart försvinner

den tid som jag fått förtroende att förvalta

jag förstod inte att leva

är att vara här i just denna minut

inte i morgon och inte igår

utan just nu när jag sitter här och skriver

just nu finns min chans att skapa mitt liv

att snava

de som inte vågar snava på livets stig
lämnar aldrig käpp och fotriktiga skor hemma
de balanserar sig fram
och sätter försiktigt ner foten i varje steg
de klamrar sig gärna fast i någons rockärm
noga ser de sig omkring för att inte bli överraskade
kalkylerar med olika väder
så att inte regnrock eller paraply glöms hemma vid regn
på byxorna finns både bälte och hängslen
och extra knappar i fickan
att snava vore förnedrande, en katastrof helt enkelt

vägra

jag vägrar sluta skriva
trots att jag inte längre har något att förtälja
jag vägrar ge upp

trots att tråden är så tunn att den brister allt oftare

jag vägrar ge upp hoppet om att bli förstådd av värld

som ser på mig med förakt,

nästan äcklade

av mitt självcentrerade skrivande 

allt jag sätter ord på

blir till slut flagor av sot

malda till stoft mellan dina fingrar

att trotsa

jag trotsar dem som sa att jag skulle gå under

att jag inte skulle komma igen
jag sträckte mitt långfinger mot dem
och gapskrattade

jag trotsar dem som bedömde mig utifrån sina förutsättningar
ni som inte orkade, kunde, vågade
era förutsättningar, era ramar är inte mina ramar
mina ramar är enbart till för att töjas, för att sprängas

jag trotsade dem som såg på mig med avundsjuk blick
och vände sig bort för att inte dras med

er rädsla är inte min, era förbud är inte mina

i min värld är det tillåtet att

skratta högt med röda läppar,

säja ja till kärleken varje gång

låta varje månad bära sina utgifter

ta min hand så bildar vi en trotsig kedja av älskande individualister