slemmig

Ut kom det en slemmig blodig klump, alldeles för tidigt, alldeles för liten.
Maken hade hittat hennes lilla väska, förstått hennes plan, öppnat den och funnit lindor, några små skjortor och en virkad filt. Han la ihop 1 + 1 och allt stod plötsligt klart för honom, lögnerna, smusslet, pigornas fniss...
När hon kom in i salen stod han beredd med ridpiskan. Hon kände adrenalinet stiga, hjärtat bankade, ögonen vidgades, kinder och hals blossade röda. Mannen såg inte på henne, han fixerade blicken på en prick ovanför hennes huvud när han började tala till henne. Med låg oengerad stämma, talade han om vad han visste, hur han såg på henne och vad som skulle bli hennes straff.
Hon fick lägga sig övar bänken han brukade använda för spöstraff, hon fick dra upp kjolen, dra ner sina benkläder. Hon skulle räkna och tacka. Han slog och slog, mer och mer ilsken och vred. Till slut slängde han ner henne på golvet, en tjutande rödgråten flicka, måttade spark på spark mot hennes mage, spottade på henne och skrek hora med sin mest myndiga predikoröst.
Så rann livet ur henne, ingen fick komma in och hjälpa, ingen fick badda hennes panna, trösta och hålla om, ingen fick ta adjö när livet rann ur henne.

vårtanka

blå skymning, grillos
måsens skri, koltrastens sång
luften är råkall
andas osedda förväntning
träningsmatchen i fotboll

tyckte inte om

Hon tyckte inte om hans hårda obevekliga händer, hans kalla isblå blick. Hon tyckte inte om hans röst, hans krävande läppar, hans stora fötter. Inget tyckte hon om...hur hade hon kunnat böja sig för föräldrarnas önskan? Det var ju sitt liv hon satte på spel, sina drömmar, sina förmågor.
Hon hade drömt om spirituella samtal, långa lata kvällar i goda vänners samvaro, en älskares mjuka händer och läppar. Hon hade drömt om att få utbilda sig, hon hade ofta fått höra att hon var intelligent för att vara en flicka, och ändå utsatte de henne för detta. Om hon bara sagt nej, nej, NEJ!

svar

Hon väntade på ett svar... han hade lovat lägga en vit sten på grindstolpen under nästa fullmåne.
Hon hade packat en liten ränsel med det som skulle behövas inför barnets ankomst.  Han hade en  stor gård uppe i Dalarna, och där fanns det mest nödvändiga, som linne, kjortlar och benkläder. Han hade beskrivit allt det fina som väntade henne. Hon skulle få bli husmor på en stor välmående gård, hon skulle ha pigor och drängar, regera över en vacker mansbyggnad med stora salar, vackra bonader och massor av silver, sist med inte minst skulle hon ha en man som älskade henne. Allt detta fyllde henne med glädje, med en djärvhet hon inte tidigare känt.
Men fullmånen kom och gick, hennes mage växte, men inget vit sten syntes till...

Mindes

Hon mindes somrarna med kusinerna, kunde ännu känna doften av kaprifol. Saft i bersån, mormors vinbärssaft, den syrliga smaken, den vackra färgen. Skratten, tjuten när morfar jagade dem, mormors sträva varma hand mot kinden när de var ledsna. De långa ljusa kvällarna, med bad i ån, smörgås och mjölk på verandan och så krypa ner i utdragssoffan med Sofia, bästa kusinen. Allt kom till henne medan livet sakta rann ur henne...

lögn

Hon levde i en bubbla av lögner, inte bara hon förresten, allt runt henne var byggt på lögner. Det enda sanna var smärtan när han slog henne, våldförde sig på henne, förnedrade henne. Den smärtan kunde inte lindas in i vackra ord, den hade ingen doft av rosor eller Guds kärlek.
Skulle hon blunda för lögnerna, fortsätta "låtsasleva" i den värld de skapat för åskådarna eller skulle hon resa sig upp och bara gå...?

Hämtade

När de hämtade doktorn var det alldeles för sent, allt blod hade runnit ur henne för längesedan. Maken och Gudsmannen hade bett böner, gjort handpåläggningar, besvurit henne att vakna allt medan blodet rann ur henne.
Värkarna hade börjat tidigt på morgonen, hon hade ett inte gjort något för att stoppa dem. Istället hade hon farit runt som ett yrväder, piskat mattor, knäskurat salens golv, bitit ihop, så ingen skulle förstå. Kyrkoherden hade glatt sig år den lille arvingen, föräldrarna hade börjat sticka sockor och tälja barkbåtar, pigorna hade lett i mjugg. Men bara hon visste hur det var ställt, att sonen inte skulle ha kyrkoherdens blåa ögon.

påsk

Påsken hade börjat, denna kyrkans högtid, då det kändes som hon växte fast i kyrkbänken. Vissa söndagar kunde hon slippa följa med på någon av mässorna men inte under påsken. Under morgonmässan, högmässan med nattvard och kvällsmässan, skulle hon sitta på första raden, i sin svarta taftklänning och med sorgeflor för ansiktet. Makens predikningar var långa, hans betraktelser och tankar svavelosande och högtravande. Mellan hans egna gärningar och hans förmaningar till församlingens fårskock gick som en djup ravin.
Hon fingrade förstrött på handledens blålila svullnader och stämde upp i "Härlig är jorden..."

villkor

På ett villkor, sa han, ska du få gå ensam, du ska gå barfota och du ska vara hemma om en timma. Hon fick bråttom att göra sig klar, minuterna tickade och hon skulle inte kunna springa på vägens vassa stenar. Å hon ville så gärna träffa honom igen, mannen som kom till henne i drömmen.
Han som hon träffat då hon smög ut utan tillåtelse, han som var både öm och brutal, både lekfull och bestämd; den vackraste man hon skådat.

bättre

Idag var luften lättare att andas i prästbostaden, det vilade ett stilla lugn över hela huset. Kyrkoherden hade föregående morgon rest till Uppsala, för att delta i nye ärkebiskopens invigning, han skulle vara borta i 3 dagar.
Hon låg kvar i sängen, viftade lojt med tårna; gardinen svajade lätt i morgonbrisen, himlen var försommarblå och hallandsgingsten doftade ända in i sängkammaren. I dag tänkte hon smyga ut, hon skulle gå ut genom köksingången, strax efter att pigan gått iväg på sin dagliga inköpsrunda. Hon hade hittat både en alldaglig kjortel och ett bara snedgångna kängor, som kunde duga. Hon tänkte inte vara borta länge, bara känna av lite frihet. Allt skulle bli bättre om hon bara fick komma ut ur huset en gång till, en gång utan make eller hushållerska.

väntan

Hon låg på magen på den uppbäddade sängen, klockan tickade jämt och handfast, slog ett slag varje halvtimme.
Hon väntade på att maken skulle lämna huset, hon visste att han hade en begravning idag och hon visste också att han var vred. Hon, som kyrkoherdens fru, borde närvara vid alla engagemang i kyrkan. Hon brukade inte få tillåtelse att stanna hemma, men idag såg han med egna ögon hur fullständigt tillintetgjord hon var.
Under gårdagen hade hon fått stå upp under 5 timmars högläsning ur Gamla testamentet, som han höll högt, högre än Nya testamentet. Därefter väntade botgörelse, de röda svullnaderna bultade fortfarande i takt med den tickande klockan.
Hon hade under natten haft en dröm om ett annat liv, en annan man, en man hon sett i gränden...

fragment

Äktenskapet var som ett fragment av det liv hon önskat och trodde hon skulle få. Mannen var en tyrann värre än den värsta fantasi, hans föräldrar som två vaktande örnar, skarp blick och hårda nypor. I huset fanns också en husmor, som funnits i familjen sedan barnsben, hon skramlade med sina nycklar och log i mjugg när hon fick näpsa och tillrättavisa husets rättmätiga fru.
Aldrig fick hon träffa någon i enrum, inte ens sin älskade mor, allt skulle tillrättaläggas för de få besökare som kom. Hon satt rakryggad på sin stol, maken stod bakom och höll en tung hand på hennes axel. Hon visste vad som gällde...vare sig nyckelbenet eller ringfingret lät henne glömma...

gäller

Det gäller att vara snäll, sa alltid hennes mamma, annars blir du inte gift. Gift det var vad som hägrade för flickor i hennes situation. Pappa och mamma hade träffats då de arbetade på herrgården utanför stan. De hade fattat tycke för varann och bestämt sig för att söka lyckan i den närbelägna staden. Pappa Nils var en intelligent och duglig man och mamma Elsa en händig och duktig husmor, så de lyckades klättra på samhällsstegen, 1 eller 2 steg.
De fick en vacker dotter, ett enda barn, och hon skulle aldrig behöva slita som de och deras förfäder gjort, hon skulle giftas bort med en herreman. Högtflygande planer hade de för sin dotter, Nils och Elsa. Och nog lyckades de presentera henne för en välbärgad herreman; en kyrkans man, kyrkoherden i den lilla staden, fattade tycke för deras väna späda dotter.

framtill

Beställningen till sömmerskan lydde enligt följande:
Klänningen skulle snöras så hårt över fiskbenskorsetten att han kunde nå runt hennes midja, med sina, i och för sig, stora nävar. Dekolletaget skulle vara djupt, han skulle närsomhelst kunna sticka ner tumme och pekfinger och vrida om bröstvårtan; när han var förargad, upphetsad eller bara ville visa sin dominans. Framtill skulle den nå precis nedanför vaden, så man såg den lilla foten sticka fram, antingen i sko av siden eller sko av kinesisk typ så foten snördes...detta för att hans lilla docka inte skulle kunna gå ut på egen hand. Baktill skulle klänningen vara delad ända upp till den fulländat rundade lilla bakdelen. Den ville han kunna nå utan några krusiduller...

från

Från hela Sverige kom man till deras bröllop. Hennes släkt kom från Bottenviken och Bohus havsband, hans från Skånes och Östergötlands bördiga slättland, redan där fanns ravindjupa skillnader. Medan hans släkt ätit sig mätta och krävt sitt tionde, hade hennes släkt ofta lagt sig med tom mage och utan värmande vedpinnar. Klart att föräldrarna såg giftet som en källa till framtida ro, både för dem och kommande generationer, klart att de bländades av fyllda visthusbodar och färgglada ylletyger.
Mycket till brudkista fanns det inte, men mannen tog hand om det som behövde göras, lakansväv införskaffades, kjorteltyg mättes upp och finaste små sämskinnskängor införskaffades. Inget skulle fattas hans lilla docka. Hon hade uppfostrats för att bli en duglig husmor, så sömnad och broderi var hon van vid. Inte för att det gladde henne eller gav henne tillfredsställelse med husmorssysslor, men hon hade fått sin roll inympad med modersmjölken och i den fanns inget som hette glädje eller egentid. Kanske hon hoppats att giftermål med en mäktig man skulle göra livet något lättare, men redan på bröllopsnatten blev hon varse ännu en sida av kvinnans tunga lott.

varsamt

Hela sitt liv hade hon blivit hanterad som en blunddocka av celluloid.
Aldrig hade någon rört vid henne så varsamt som han, det var som hon föddes här och nu.
Hon hade gått in i den lilla affären för att köpa nya benkläder.  Inte en uppgift för en fin dam, men hon hade en underlig oro i sig hela morgonen och för första gången, sedan giftermålet, bröt hon mot regel nummer 3, att aldrig gå utan för dörren ensam.
Aldrig trodde hon att det var i denna smutsiga gränd hon skulle möta sitt öde, aldrig trodde hon att denne man skulle bli hennes död.

vanlig

Kanske var det därför hon fick sluta sina dagar i en blodpöl...för att hon inte ville vara vanlig. Hon ville utmana, tänja, ifrågasätta. Hennes liv, som gift var omgärdat av regler, förmaningar, gränser, som inte borde utmanas. Var det därför hon kände sig tvingad...
Hade hon levt ett vanligt liv, med en vanlig man, hade hon kanske aldrig hade utmanat ödet, aldrig gått in i den lilla smutsiga gränden...

Grann

Hon var en grann flicka, en just utslagen ros. Hon vara bara 16 när han fäste sin blick på henne. Fadern var en god vän, en ordensbroder, affären gjordes upp vid groggbordet. Flickan visste inget. Hon skrattade med sina vänner, virvlade runt på små nätta fötter och flätade in vackra band i sitt honungsfärgade hår.
Under tiden inredes ett sällan skådat bröllopsgemak, så praktfullt, så fyllt av manlig dominans.

tar

Han tog henne för given, som nattkärlet under sängen, pipan på rökbordet eller sängfösaren som pigan serverade. Hon var en av många ägodelar i hans hem. Hennes föräldrar anade intet, de såg hennes vackra klänningar, de yviga hattarna och de små söta smilgroparna, som tvingades fram vid deras besök.
Blåmärken doldes under lager av tyg, hennes svårighet att stå rak, tolkades som hon tillgivet kramade sin makes arm.

upphöra

Hennes godtrogenhet upphörde aldrig att förvåna henne, inte ens då hon drog sitt sista andetag. Fars och Mors uppenbara glädje, över att han ville ha henne, hade tagit andan ur henne. Han, som var mäktigast i staden, han som alla föräldrar trånade efter. De hade inte hört ryktena, de hade inte sett de stackars tjänsteflickorna. Om dem visste bara stadens unga kvinnor...