Fåra; del 9

Morbror Åke, mormor Hilda, ni plöjde en fåra av kärlek, styrka och hopp i min själ. Ni gödslade med koskit och hästgödsel  och planterade tomtar och troll, lekfullhet och bus, kärlek och tillit i min barnasjäl. Dit flyr jag fortfarande för att hämta tröst, för att hämta styrka.

Jag minns somrarna i Fare, kvigor sugande på mina fingrar, kospenar som jag aldrig lärde mig få mjölk ur, hisnande hopp ner i höet, kaffe och färskt franskbröd med laxmajonäs på morgonen. Jag slapp tvätta fötterna på kvällen, håret fick stå på ända och kläderna fick vara fläckiga av lek och lagårdsliv.

Men allra mest minns jag ridturerna på Tommy, en stor bred ardennervallack, som behandlade mig som en porslinsfigur. På hans rygg satt jag säker, i hans spilta kunde jag försvinna från en krävande vuxenvärld. Han står fortfarande för det finaste i mitt liv, det är hans spilta jag letar efter i stallet, det är hans rosa mule som blåser på mig.
Han försvann när jag var sju och jag slutade aldrig sörja honom.