Norr ;del 8

Staden jag flyttade till låg 40 mil norrut. Jag var 19 år och hade kommit in på socialhögskolan, jag visste verkligen inte vad som väntade...
Jag hade någon slags dröm, en suddig bild av att vilja hjälpa människor, men jag visste inte med vad och jag visste inte vilka människor jag ville hjälpa. På 70 talet, då jag sökte till "sopis" så gjorde man det inte i första hand för att man ville hjälpa individer, man gjorde det för att hjälpa på samhällsnivå, för att göra revolution. Det var SKP, KLML-r, VPK med flera som styrde i "det röda Örebro", alltså mer eller mindre revolutionära sammanslutningar, med ungdomar, som oftast visste vad dom ville.

Jag kom från mitt skyddade småstadsliv, med litterära sammanslutningar, studentkör, tedrickande ur Gröna Anna koppar och med en rumsdörr, som ytterst sällan fick vara stängd. Jag hade aldrig några egna pengar, jag valde inte mina kläder själv och jag var så gott som aldrig olydig. Jag anlände till Örebro en snöig lördag i början av januari 1972. Mamma försökte på alla sätt att få mig att ändra mig, pappa pushade faktiskt på. Han såg min och mammas destruktiva allt för nära relation, men valde, under hela min tonårstid, att dra sig undan, in i tystnade, och istället dricka grogg på svartsprit från båtarna i hamnen .

Allt nog, mina föräldrar skjutsade upp mig, med lite husgeråd och några vackert solgula lakan. Allt inköpt för pengar jag tjänat under det föregående halvåret. I stort sett lämpade de av mig i det korridorsrum jag skulle bo under mitt första år i Örebro. Jag som inte hade en aning om hur det var att umgås med andra utan färdigskrivna regler,som aldrig städat, tvättat, haft ansvar för min ekonomi och mina inköp. Jag som levt under en totalitär regim och inte visste mer än vad som stod i de böcker, jag flydde in i.

Än minns jag frihetskänslan första och andra dagen, ensam i Örebro, min första knäckemacka med mjukost och grön paprika, mitt första besök på ett café, men snart insåg jag att livet skulle inte bli lättare, bara annorlunda.