värre; del 12

I mitt liv blev det länge, värre och värre och värre. Jag visste inte vad självbevarelsedrift var. Till slut var jag arbetslös, ensam, utfattig, med en totalraserad fasad; fina jobbet, fina huset, fina ryktet och fina drömmarna var borta.
Då gjorde jag mitt livs viktigaste val, jag bestämde mig för att kämpa mig tillbaka, denna gång till ett liv, som var mitt, ett liv jag kunde vara stolt över.
Jag hade inget mer att förlora, inget mer att dölja och jag visste inte alls vem jag skulle möta eller hur vägen skulle se ut. Vad jag visste var att jag ville hinna leva, på riktigt, innan det var för sent. Så på en lång kringelikrokig väg började jag vandra. Ofta vandrade jag ensam, men stötte också på människor, som gjorde min väg, lättare, svårare, värre, bättre eller lämnade mig likgiltig. Alla spelade en roll, större eller mindre, de flesta gav mig något gott att ta med mig. Under resan lärde jag mig enormt mycket om mig själv och jag har blivit en mycket roligare person att vara med, för mig själv.

Det jag skriver om på min blogg, just nu,är inget jag bearbetar idag. Jag är klar, jag har gjort bokslut, förlåtit, hittat en förståelse, kanske en ödmjukhet. Jag kan inte längre tänka mig att lämna ut sådant, som jag inte gjort upp med, det skulle kunna göra saker och ting värre.
Jag tror faktiskt att jag äntligen kan vända blad och njuta av det jag uppnått. Men det ger mig ändå en tillfredsställelse att skriva ner och som i ett matematiskt bokslut, titta på siffrorna, addera och subtrahera, se det på pränt och se att jag till slut går med plus.

Så vill jag tacka er, för era kommentarer och er omtanke och att ni gör det extra roligt att fortsätta ett tag till med detta ämne- "Hur blev jag sådan här?"