När jag var tonåring var jag smal, emellanåt på gränsen till mager. Jag var 1,60 lång och vägde 45-50 kg. Jag minns att jag ville ha jeans, som de flesta andra. Min mamma sa att jag var för tjock för jeans...Hennes vana att fullständigt kontrollera mitt yttre fick till följd att jag vare sig hade någon klädstil eller kroppsuppfattning. Jag gömde mig i en stor mage, som rimmade illa med mina smala armar och ben.
Jag kan förstå nu, att i hennes värld var det fasaden, som räknades, hon visste inget annat. Hennes dotter skulle ha en fläckfri utsida. Hon skulle inte smutsas ner av att vara avkomma från en oäkting.
Fortfarande minns mina gamla klasskamrater alla mina fina kläder...
Skrämmande läsning! Blir berörd flera gånger om. Din mamma måste har varit mycket psykiskt stukad som gjorde på detta sätt mot dig/ kram
SvaraRaderaHjärtskärande! Önskar att alla barn skulle få känna att de duger precis som de är VARJE dag!!
SvaraRaderaFasaden som räknades...Det är sådant som gör ont att läsa.
SvaraRaderaSå värdefullt att du delar med dig.
SvaraRaderaTänker på "mina Regnbågsbarn" jag mailade med och då vår konversation lades ut på nätet - vilken respons vi fick och vänskaper knöts.
Barn måste fångas upp tidigt!
Vanan att vakna