Ja, vem är du? del 6

Har just läst ut "De försvunna" av Caroline Eriksson. Satt på mellansonens fotbollscup, AIF- cupen i Örebro. Ja, han är vuxen, men han är min son och jag älskar fortfarande att se honom spela fotboll. Mellan matcherna läste jag i medhavd bok. Jag leker med tanken att välja ut en av fullkomligt perfekta meningar i bokens slut. Men nä, det är ingen sport och skulle bara gett en förutsägbar historia.

"Ja, vem är du egentligen?" sidan 225 i "De försvunna".
Så tänkte jag ofta om min mamma, tänker fortfarande så, fast hon inte längre minns vare sig mej eller pappa.
Jag frågade henne, som vuxen, varför jag aldrig fick några svar på de funderingar, jag hade, som barn, som tonåring. Hon visste inte och kunde säja fel, blev svaret. Det hon visste, var hur jag skulle vara klädd och hur jag skulle se ut med lockar och rosetter. Vem man kan tro på, hur man får en vän, hur man lär sig att bli självständig, ta ansvar och tro på sig själv, det fanns inga svar på. Ingen av mina föräldrar visste, ingen hade lärt dem...Vem hade tid med sådant, när skammen över oäktingen hängde som ett grått dimsjok över vardagen, när korna skulle mjölkas, och tvätten sköljas ren i det iskalla åvattnet. Vem hade tid med sådant, när mannen sov ruset av sig i storstugan, mjölken sprängde i bröstet och det inte fanns ett öre att köpa mjöl för. Vem hade då tid att fundera över meningen med livet och vår existens?
Tyck som alla andra, säg inte emot och var tyst i det längsta, det är de levnadsregler, jag fått kämpa med att göra mig av med.