Frisk luft

Hela dagen inne på en låst avdelning
men vad gör det
jag är en av de tre lyckliga
som under dagen har en egen nyckel
jag kan andas frisk luft på min lunchrast
på vägen till och från bilen
jag vet att jag hinner med en promenad i morron
kan planera in att andas frisk kalla snöbemängd luft efter jobbet
eller senare på kvällen
jag slipper be om lov att få röka en cigarett ute på trappan
jag slipper be om lov att gå en promenad
innanför två meter höga stängsel
slipper ha med mej ett sällskap jag inte själv valt
när jag vill andas in frisk luft!

ett majestät

nog krävs det mer för att räknas som majestät
något mer än för oss vanliga
med rött blod i ådrorna
kanske en resligare hållning
ett blåare blod
en böjdare näsa
kanske en insida vit som snö
en moral utöver det mesta
ögon som ser det som döljer sig bakom
en förlåtande allvetande gudomlig härskare

en favorit

favoritförfattare
favoritblomma
favoritchoklad
favoritmat
favorit
favorit
favo
favo
fa
fa

bara ett ord
bara bokstäver
varför just favorit

undrar om jag är någons favorit?

formen är rund

att vara rik

idag är jag rik

idag är en sådan där dag

när allt i min värld har ljusa färger

jag njuter av av den totala tystnaden

inga onödiga ljud stör min hjärna 

hela dagen ligger framför mig

som ett blankt papper

som bara jag ska fylla

med vackra tecken

min frihet är min rikedom

att förstå att jag kan skapa det liv jag vill leva

det förgångna

jag vill så gärna begrava det förgångna
det förgångna som är en del av mig
en del jag inte kan vara utan
för att idag vara den jag är

det förgångna är som en ryggsäck jag inte vill kännas vid

men som innehåller nyckeln till min dag

till den dag som är skapad av det förgångna

tid

tid som jag trodde var evig
börjar lida mot sitt slut
och í brunnen jag trodde var bottenlös
kan man nu skymta de tidlösa stenarna
jag kastade bort år efter år
på att förneka mig själv
förneka det som är jag
nu är tiden kort
jag befinner mig i nedförsbacken
varje år görs avstämning
över hur jag förvaltar de år jag har kvar
kanske kan jag genom
omsorgsfull tidanvändning
få ett år i ränta?

verktyg

den tunna gummislangen

de sönderstuckna venerna,

de infekterade såren

teskeden, tändaren

sprutan med den vassa nålen

in i armvecket

se hur blodet sugs upp, ger svar

och skjut in

att tveka

all tvekan gjorde att livet bara gick
tyst och försiktigt tassade det iväg
nu är tiden kort
och jag rädd att dö med en tvekan i hjärtat

Mentor

Ska inte föräldrar vara ett slags mentorer?
Veta hur man gör, liksom?
Lära barnet att känna?
Rätt och fel.
Glädje och ledsenhet.
Ilska och sorg.
Ska man inte få lita på det man känner i magen?
Visa det som speglar sig i ögonen?

Aldrig fick jag känna
min ilska och sorg förnekades
min glädje och sorg ironiserades
min känsla för rätt och fel
förstördes av fegt kryperi.

En docka, ett olevande barn  
- gör det andra vill att du ska göra,
- säj det som andra vill höra
förneka dej själv annars dödar vi din själ!

Med sådana mentorer är det svårt att lära sig livets gåtor
svårt att känna sig levande
Med sådana mentorer blir livet lätt ett spel
en ständig vandring i irrgångar
Med sådana mentorer är det svårt att hålla hjärtat glödande
och blicken levande.

Lucka nr1

Jag ser den framför mig, fast det är mer än 10 år sedan, som den försvann från min julpyntade vägg. Jag var då fortfarande gift och barnen hade inte flytt det trasiga hemmet ännu.

Ett hårt stort ark som kläddes i folie, på den 24 tänsticksaskar fastklistrade, målade röda och gröna, prydda med tomtar och änglar. I askarna låg ritade kartor, på vinklar och vrår i huset, där små presenter var gömda, tre stycken likadana, varje dag i 24 dagar.

Kan fortfarande minnas barnens entusiasm, deras nyfikenhet och glädje. Små små gåvor, så viktiga, så betydelsefulla. Nu är det barnbarnen som läser kartor och letar i nya kalendrar, inte hemmagjorde och inte så lappade och lagade, men lika älskade.

en barndom

Ängelen.




Den stod där längst upp på min stringbokhylla, kanske var den från början menad att vara en förlåtande, god ängel. Men så var det inte för mig, jag var uppfödd med "Tänk på vad du gör, Ångelen ser dig, och den läser dina tankar".



Vad mer behövs för att hålla ett litet barn i schack? Ängelen var mitt samvete och samvetet skulle vara rent, det vill säga inga tankar fick gömmas för Mor, Far och Ängelen.



Jag visste inte att man faktiskt får ha en hemlig gömma i sig dit ingen har tillträde. Jag berättade precis allt för Mor och Far, en lydig liten robotdocka.



På natten skulle Ängelen skydda mig, men istället stod den tyst och dömmande i min bokhylla. Jag kunde se de ihopdragna ögonbrynen, munnen som var som ett streck. Jag hade som vanligt inte varit till belåtenhet.



Jag hade tänkt elaka tankar, som jag måste få förlåtelse för. Jag hade inte gjort så gott jag kunde på dagens prov, svikit min Mors förväntningar.

Varje dag kom jag till korta, varje kväll slutade saldot på minus.



Med en ängel i bokhyllan behövs ingen mattpiska, inga hårda ord. det räcker med "Nu blev Ängelen ledsen".

Samvetet satt länge kvar som en stor molande klump, långt efter att Ängelen förpassats till en annan värld, SkrotNisses värld.

Nu i en ålder av 57 år, har jag sällan dåligt samvete, sällan behov av att berätta. Jag vet att inne i min mage sitter en liten snäll ängel som litar på att jag gör så gott jag kan.

pigga upp

det är fredag
känns som vilken djävla dag som helst
samma knut i magen
samma spända värkande axlar
samma sammanbitna käkar

vad är det för mening med mitt liv
inget berör mig
inget gör mig varm i hjärtat
allt är bara fruset
tungt
grått

jag vet var hjälpen finns
vad som piggar upp
tinar hjärtat
dämpar värken
lossar på käkarnas band
men...

va faen

orkar inte må så här

orkar inte bära på

skammen

skulden

orkar inte se

det gråa

tunga

sorgsna

bara en vinare...

skulden

skulden driver mig vidare vidare
piskan viner över ryggen
inte visa att jag inte orkar

inte visa att jag vill fly
måste klara det jag aldrig klarat
få ihop ett liv som spretar åt alla håll
ett liv som måste få levas till hundra procent
innan det sänks ner i mullen
bära andras misstag
för att ingen ska bli lidande
för att ingen ska märka frånvaron
skulden kommer jag aldrig ifrån
hur jag än böjer min nacke och fogar mig

skrivövning fyra

Det var december 1976 och jag bestämde inför kommande helg att kosta på mig ett besök hos en sierska.




Jag satt mej mittemot henne i den slitna plommonfärgade sammetsfåtöljen. Luften doftade starkt av rökelse och dammet dansade i den smala strimman solljus.



Hon sa

"Du håller på att skapa ett liv på en lögn, ett liv som inte är ditt.



Gudarna skapade dig icke för att finna lyckan och hålla den kvar.

Du har en lång och svår vandring framför dig, innan du får något svar på din fråga.



Om du väljer den väg du just slagit in på, får dina barn vandra samma svåra väg, eftersom du inte kan ge dem de svar de behöver.



Du kommer inte att slippa undan, du kan inte gömma dig för gudarna.

Följer du den väg som människan vill kommer du till slut att falla, att falla hårt.

Det liv som bygger på falskhet slås i ruiner och du får ensam bygga ett nytt liv, ett unikt liv

ett liv som är ditt och som ingen förstår.



När du kommer så långt kan du börja söka efter svaret, du har då förlorat många år men kanske hinner du,

kanske får du göra om din vandring på jorden för att förstå.



Hon såg på mig med allvarlig, nästan sorgsen min, som om hon kunde se hela min vandring framför sig.



Jag gick ut ur det mörka rummet utan att se på sierskan, kände en lättnad över att komma ut i friska luften och funderade på om det inte, trots allt, var utkastade pengar.

något lärorikt

allt som inte dödar är lärorikt
måste gång på gång
säga till mig

att tänka så

att inte tyngas

bli slagen till marken

av elakheter

hot

svek

måste skydda mig

måste lära av dagen

måste sakta ner

känna identifiera känslan

vara modig

stark

tacksam för de insikter

lärdomar ger mig

något som kryper

det kryper i mig,
jag vill skrika högt

skrika ut min ilska,

min frustration

varför kan vi inte vara

ärliga

avskalade
varför ska allt döljas

bakom en ridå av tunn tyll

jag vill inte ha vackra omskrivningar

inlindade bomullsord

jag vill ha de rakknivsvassa orden

som gör ont men

sakta läker,

med en visshet om att de var valda av kärlek

inte av feghet som de inbäddade orden

hymla

jag vill inte hymla
men ibland vågar jag inte säja vad jag tycker
ganska ofta faktiskt håller jag mig till halvsanningar
för inte vill jag göra någon arg
jag vill ju att alla ska vara glada
alla utom jag
som skär små små bitar ur min själ för att vara till lags
för att slippa stå ensam och känna skammen bränna på mina kinder

fortsättningen på "Han som ville så mycket"- "Somnade hon aldrig"

Somnade hon aldrig.............



Det har nu gått ett år sedan landsfiskalen kom till mitt hem och hämtade Elsa. Hon uppförde sig helt förfärligt, kära mor och landfiskalen var helt överens om att jag gjort rätt som haft henne inmurad, en så hysterisk kvinna kan inte få vistas ute bland oss normala människor.

Jag tror att hon blev skjutsad till provinsilaläkare Ottensköld, som förresten är kära mors kusin, för vidarebefodran till ett dårhus. Det känns som en mycket bra lösning för Elsa, där får hon gå i de sysslor hon förstår sig på och slipper tänka på sin klädsel och hur hon för sig. Visst är det synd på hennes kroppsliga behag att ingen får nyttja dem. Jag vet ju i och för sig inte vad för regler som gäller för samkväm, på ett dylikt ställe. Kanske finns det en doktor där som kan finna behag i Elsas kropp. Det vore ju i så fall utomordentligt.



Hur som helst tyckte kära mor att det var dags för mig att skaffa mig en ny hustru, ur den klass jag själv är uppvuxen i. Hon bjöd hem både tre och fyra väninnor med sina giftasvuxna döttrar, alla ytterst väna och belevade. Men, de hade inte Elsas behag. Jag tog till slut mod till mig och dryftade denna prekära historia med kära mor.

Min kära mor är en mycket uppfinningsrik dam, som alltid satt mitt väl och ve i första hand, så ock nu. Skaffa dig en hålldam, sa hon, eller anställ en extra piga att i första hand ha som sängvärmare. I finare kretsar har alltid herrn ett eget sovrum för att inte störa hustrun, med sina kvällsaktiviteter.



Sagt och gjort, samma eftermiddag friade jag till sköna Therese, med anor ända nere ifrån Frankrikes ädlaste släkter. Hennes eteriska uppenbarelse gjorde inte mig upphetsad, men däremot kära mor. Hon såg framför sig hur jag skulle stiga i rang i salongerna, detta fick henne att riktigt studsa fram.



Tiden fram till bröllopet var full av aktiviteter, dock inte av den sort jag hade önskat. Men kära mor uppmande mig att försöka klara mig utan kvinnlig färgring tills jag fått belägra sköna Therese i den äktenskapliga sängen.

Jag tog mig i alla fall tid att undersöka vad staden hade att erbjuda då det gällde lämpliga pigor.



Bröllopet stod i juli, mitt i högsommaren och var en sorglig tillställning. Sköna Therese såg inte alls ut som en ung kvinna bör göra på sitt bröllop. Hon tittade på mig med darrande underläpp och rödgråtna ögon. Kära mor upplyste mig, efter bröllopet, om att sköna Therese inte ens kysst en man och därför var vettskrämd för vad som skulle hända i bröllopsgemaket.

Jag ska inte trötta ut er med detaljer om bröllopsnatten och de närmaste veckorna efteråt. Jag är en man med stora behov och tröttnade snart på att min kära hustru skulle släppa till som sig bör.



Kära mor hade även hon sett sig om efter en lämplig piga med sköna behag och tre månader efter att jag inträtt i det äkta ståndet, anställdes pigan Hilda. Hon var rask och kvicktänkt och hade just lämnat fädernetorpet. Hon var ett mycket lämpligt objekt för mina behov.



Hilda blev inhyst i ett litet vindsrum, ett stenkast från min sängkammare. Hon var en sådan underbar liten varelse, tillgiven och varmhjärtad. Hon tillfredställde mina behov varje kväll men varje morgon fanns de där igen. Jag kunde inte få nog av den unga varelsen.



Efter ytterligare några månader började mina sköna hustru få problem med sömnen, vilket naturligtvis ställde till problem även för mig. Hon vandrade omkring i sin nattrock och nattmössa timma in och timma ut alltmedan jag kände frustrationen växa.



Återigen frågade jag kära mor tillråds i detta prekära ärende. Kära mor är, som jag sagt tidigare, en uppfinningsrik kvinna med många kontakter ute i samhället, kontakter som av en eller annan anledning är skyldiga kära mor en gentjänst.

Två dagar senare fick jag ett litet kuvert med ett vitt pulver, av vilket jag skulle lägga en knivsudd i sköna Therese kvällste. Sagt och gjort, vilken lättnad, kvällen var min igen!



Sköna Therese blev dock alltmer påfrestande i mitt tycke. Kanske kunde jag ge henne en knivsudd redan i eftermiddagsteet? Det fungerade utmärkt - Sköna Therese sov så gott 18 av dygnets timmar och jag kunde lägra pigan Hilda i lugn och ro. Aldrig hade jag mått bättre och efter vad jag kunde förstå hade inte heller de båda kvinnorna i mitt liv någonsin mått bättre.

smak

jag smakar på ordet
det fyller mig med tillfredsställelse
med en kvillrande känsla från tårna upp till strupen
från magen till skötet går som en elektrisk stöt

det mest upphetsande ord jag vet lämnar min tunga och strupe.

rätta till

jag vill så gärna rätta till det jag gjort fel
jag hukar längs väggarna
böjer mitt huvud,
tar på mig alla misstag, alla sår som tillfogats
om jag tänkt annorlunda, varit en bättre mor
så hade det inte hänt
jag måste rätta till det genom att utplåna mig själv
genom att tillfredställa så många önskningar och behov
som jag mäktar med
genom att se till min nästa före mig själv
mina drömmar. mina önskningar, min vila, mitt utrymme måste stå tillbaka
för att rätta till gamla misstag



Jag måste skriva ytterligare ett inlägg på temat rätta till

 Du dog ensam på ett vandrarhem för några veckor sedan,
jag mötte dig när du var intagen på tvång
i somras,
du ville till ett ställe som var öppnare
du vill bygga upp dig
för att hitta tillbaka till det liv som varit ditt
Du tinade upp allt mer ju mer jag lärde känna dig
jag masserade dina spända axlar,
din hårbotten, kammade ditt vackra tjocka hår
Du berättade om det liv som varit ditt,
med lägenhet, jobb och ordnad ekonomi
Nu hade han kommit in i ditt liv
och han styrde dig med järnhand
satte en spruta i din arm,
utnyttjade din kropp,
invaderade din själ.
jag önskar jag kunde rätta tilll det

rätta till ditt liv så det blivit ditt.

att rymma

jag orkar inte längre

längtar efter värme, kärlek, omsorg

ingen ser igenom min styrka

ser min litenhet
min trötta själ
jag kan inte visa vem jag är,
för länge har jag varit stark
burit dem alla på mina axlar
nu orkar jag inte längre
ingen glädje, ingen omsorg finns kvar till mig

rakt ut i någonstan springer jag
långt bort där ingen känner mig,
där ingen kräver
ingen frågar
ingen ber
jag får vara jag i min egen famn

Han som ville så mycket - ett alster till min skrivarkurs

Han låg där så stilla


med knäppta händer och ett stramt leende

ett milt men dock stramt leende

man kunde inte tro att det var han som

murat in Elsa i väggen.

Visserligen uppgav han efteråt

att han gjort det av människokärlek

han ville att hon skulle uppnå en högra

andlig närhet

att han skulle kunna prata med henne

om annat än

pelargoner och bakrecept.



Han kunde inte förstå att han fallit för den dumma flickan,

visst brösten var väldigt runda och mjuka, som vetedeg,

men vad hjälper det mot ett klent huvud.

Ansiktet var sött och ögonen blå och troskyldiga

men hon kunde ju inte föra sig i de salonger

han var van att vistas i.

Han skulle ha lyssnat på mamma

........men dessa mjuka bröst och ett sköte som........

Nej av ren skär människokärlek murade han in henne i väggen.



Han tänkte - om hon får stå där en månad eller två

så måtte hon väl se ljuset, det ljus han skådat redan vid födelsen.

En piga hade förvridit huvudet på honom,

vilken skam, vilken nesa.

Han, som kunnat få vilken ung adelsdam som helst,

men de var så kyliga, så jungfruligt platta och svala,

hade inte alls Elsas ljuva frimodighet och pilskhet.





Varför ska livet vara så svårt?

Nog måste dock en smula bildning och

elegans vara det viktigaste för en kvinna?

Naturligtvis var det en önskan även hos Elsa

att uppnå dessa sköna egenskaper?

Även om hon aldrig högt uttalat denna önskan.





Han gör allt för att hjälpa henne

han som vet bäst, tar hand om planeringen,

-ska säjas bakom Elsas rygg-

ser ut bästa väggen, den i mörker så inget distraherar,

mäter höjder, räknar ut kvantiteter

av tegel och murbruk

och väljer ut en vacker klänning

att stå i.

Han köper till och med ett ytterst gediget nattkärl,

mot sin kära moders vilja,

vilket verkligen talar för sann människokärlek.



När Elsa stått inmurad i en månad

hade hon tvärt emot hans planer

börjat skrika och gapa och bete sig ytterst opassande.

När kära mor talade om att grannarna ringt efter landsfiskalen

insåg han att Elsa ytterligare en gång skämt ut honom.



Han som ville så mycket

Tankeställare

Jag har varit väldigt sjuk den senaste veckan, hög feber, hög snabbsänka och någon odiagnosticerad inflammation i kroppen, främst i levern. När man lever ensam, som jag gör, kommer många tankar och undringar. Febern underlättade inte utan gjorde att tankarna blev alltmer negativa.

Jag har ju äntligen fått lite ordning på mitt liv, arbetstillfällena flyter in, ekonomin är inte helt under isen - jag vågar till och med planera ett o annat "onödigt" inköp. Jag börjar lita på att jag fått lite fast grund under fötterna. Så kommer detta, helt plötsligt är alla kontroll borta. Jag är sjuk, riktigt sjuk, och ingen begriper varför. Prover tas, man lyssnar och klämmer, tar min ananmnes gång på gång. Inget mer än proverna visar att något är fel. Plötsligt inser jag att jag inte har ens den lilla kontroll jag trodde mig ha. Jag trodde att genom ett gott liv skulle kroppen hålla sig lugn. Kanske har jag fortfarande inte ett gott liv och det vill någon påpeka för mig, eller vill man bara visa mej att jag är skörare än jag tror. Jag kommer inte att kunna bestämma mitt dödsögonblick.

Nu är jag på bättringsväg, men ingen vet varför jag blev sjuk, så helt bra känns det ju inte.
Nya beslut som jag tagit många många gånger tar jag igen - inte tacka ja till jobb när jag är trött, tillåta mig att hålla den planering jag gör, alltså inga brandkårsuttryckningar!

något helt

ett liv i fragment
fumligt ihopsopat
till något helt
men gliporna
de stora revorna mellan delarna
de visar på ett sorgset liv
ett fumligt liv
ett liv i välvilja
men omöjligt att leva

försoning

försonas tänkte hon
ville hon försonas
med att livet blev som det blev
kanske måste hon försona sig
kanske fanns ingen annan väg
kanske måste hon lära sig
att släppa det hat som blivit hennes livsenergi
lägga ner en kamp hon aldrig kunde vinna
åren som var kvar var för få
de bortkastade blinda åren alltför många, alltför smärtsamma
riktningen lades ut av två despotiska föräldrar
en bindel för ögonen, en järnhand om hjärtat
så förbereddes hon för ett liv hon inte kunde hantera
försoning- var den möjlig








¨
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Jag har börjat en kurs i kreativt skrivande och tänkte publicera mina alster även här, kanske vill någon kommentera?

Jag är sjuk sedan ett par dagar, feber o hög sänka så just nu orkar jag inte vara kreativ alls, fast jag är på bättringsväg i alla fall.

I rävgrytet i Ängsskogen bodde herr och fru Räv med sina tre små rävungar. Rävgrytet som var ganska stort, låg lite för nära familjen Björns ide och grävlingarnas bostad, för att fru Räv skulle känna sig väl till mods. Herr Räv var ganska likgiltig inför både boendet och sin familj överhuvudtaget.


Barnen Räv däremot trivdes finfint, de hade nära till lekkamrater, skola och dagis, någon vuxen var alltid hemma och kunde trösta eller bjuda på en matbit. Platsen var trygg för en liten, ibland, vilsen rävunge.



Herr Räv, som sällan var hemma och som, om han var hemma, mest låg och sov eller morrade över att han inte fick vara ifred, arbetade med alla hjälpa vilsna små ungrävar vidare i livet. Fru Räv satt på ett kontor och lyssnade på de andra djurens relationsproblem, kom med goda råd och eventuella lösningar.



Herr och fru Räv var inte speciellt lyckliga med varann, men de trodde att de hade det som i de flesta rävfamiljer, varken bättre eller sämre. Ibland kunde fru Räv reta sig på att mannen kallade henne mamma och lämnade över ansvaret för familjens väl och ve på henne. Herr Räv i sin tur skällde mer och mer på sin fru, för att hon blev alltmer liknade sin otrevliga sura mamma.



På fredagarna brukade herr Räv alltid komma hem med något gott till sin familj, ett höns eller en liten katt kanske. Då förväntade han sig stor tacksamhet och respekt från familjen. Han berättade att han som barn minsann aldrig fick så där god mat, och att barnen skulle vara glada för att de hade en så givmild och snäll pappa. Visserligen hade han under vägen hem tagit sig en och annan munsbit och det var mest senor och brosk kvar till den övriga familjen. När vare sig fru eller barn visade den glädje han tyckte sig kunna förvänta, blev han väldigt arg, morrade, vispade med svansen och röt högljutt ut sin ilska. Fru Räv försökte medla och stryka sin man medhårs, berömma och lugna. Hon var tvungen att ge sitt medhåll till mannen om att barnen var otacksamma och bortskämda och att det i framtiden skulle vankas andra bullar. Oftast lugnade sig herr Räv efter en stund, då han fått en alldeles egen liten råtta att tugga i sig.

Hade familjen tur så somnade han snart in och fru Räv kunde trösta sina stackars små rävungar och försöka förklara och ursäkta deras pappas agerande.

När hela hennes lilla familj somnat, gick hon ut och satte sig utan för grytet, andades tungt, torkade bort en tår och bad att månen och stjärnorna skulle hjälpa henne att orka ytterligare en tid.

På måndagen började arbetsveckan igen, herr Räv lovade att inte bli så arg nästa fredag och att inte äta upp alla godbitar själv. Fru Räv gick till arbetet och lyssnade på alla relationsproblem och tackade sin lyckliga stjärna för att inte hon hade det så som de andra djuren.

avstå

jag vill inte behöva avstå - sa hon
det är orättvist - jag vill också ha
jag har gjort mitt bästa hela livet
och nu säjer ni att jag måste avstå
för det finns annat som ska prioriteras

vad då för något - undrar hon
vad är viktigare än min lycka
alla har ju sina individuella önskningar
men vem avgör vilken lycka som ska prioriteras
vem har rätt att bestämma att jag ska avstå


Jag vill inte avstå från mina svarta lackstövlar,
jag vill inte inte avstå från min röda korsett
jag vill inte avstå från mitt korallröda läppstift
jag vill inte avstå från min lårkorta skinnkjol
jag vill inte avstå från min förkärlek för fräcka historier
jag vill inte avstå från rätten att vara en levnadsglad kvinna



jag vill inte avstå från sagornas spännande historia och lyckliga slut
jag vill inte avstå från att gråta när mannen inte får den kvinna han älskar
jag vill inte avstå från att skriva om än resultatet ibland blir mediokert
jag vill inte avstå från att ligga i fosterställning under min mjuka filt och låtsas att jag är tre år
jag vill inte avstå från att leta efter tomten i stallet tillsammans med mina barnbarn
jag vill inte avstå från rätten att uppskatta barnet i mig



jag vill inte avstå från mina dagliga promenader vid ån
jag vill inte avstå från att njuta av vårens syrerika mättade hoppfulla doft
jag vill inte avstå från att känna havets vita skum stänka i ansiktet och känna den tunga doften av tång
jag vill inte avstå från att sitta i soffan med en hund liggande i mitt knä, och känna den mjuka värmen från hennes kropp
jag vill inte avstå från en ridtur som skringrar mina tankar och stärker mitt ego
jag vill inte avstå från den glädje det ej prisatta ger mig



Jag vill inte avstå från det liv som skapats åt mig

utrymma

brandlarmet tjuter, vi trängs vid nödutgången
panik, irritation, rädsla lyser som flammande auror
larmet dränker alla försök till samtal, till frågor
röken tränger sig sakta och obevekligt in genom springorna
det blir svårare att andas, det sticker i huden
ska jag dö här
långsamt kvävas av röken,
känna hur huden spricker och köttet bubblar rosafärgat
lungorna kokar
nödutgången är nu bara tre meter bort

tre meter från räddningen
lämnar min själ kroppen

grus

grus är för mig dom små och ganska små stenarna,
som kan vara lika vackra som stora oregelbundna kantiga stenar
små gruskorn som ingen ser
som man häller ut skon med en svordom
små stenar som ingen vill ha
som ingen ser något magiskt i
trots att dom kommer från samma moder som sina stora bröder och systrar
har samma utseende, samma vackra färgbrytningar
samma energier
men har en tendens att studsa in i skon och lägga sig som ett gnagande irritations moment

Skogen

skogen tar emot mig med sin tusen och åter tusenåriga visdom och kärlek
den ger mig av sin styrka
den jag behöver för att orka leva
när världen vill ta min själs glädje och entusiasasm och göra till sin

en grans hundraåriga historia
får jag ta emot
jag lutar min panna mot dess stam
och låter mig omfamnas
den berättar om allt som den upplevt under tidens gång

och jag lyssnar

att rösta

nu har jag röstat

jag kan bara hoppas att min röst blir respekterad
att jag får en lön jag kan leva på
att jag så väl som min granne
kan sköta min tandvård
och vågar berätta om det onda i min själ

jag kan bara hoppas att mina barn
får tid att orkar det som krävs av en vuxen
jobba, sköta hus och hem och vara goda föräldrar
att det finns någon stund över för dem att vårda sin älskade
och ge näring till sin själ

jag kan bara hoppas att mina barnbarn
får somna trygga på kvällen
att det samhälle som ska ta del i deras liv
respekterar dem och är goda förebilder
lär dem att respektera sin nästa
och att våga visa sitt sanna jag.

jag kan bara hoppas att ett under inträffar och att makthavarna faktiskt börjar bry sig om dem som betalar deras löner!

upptäckt

tänk om dom upptäcker att jag är en bluff
att munnen går

men utan förbindels med hjärt och hjärna
pratar jag tillräckligt högt och fort
kan ingen avbryta mig
min livslögn kan fortsätta
måtte inget röra mig till tårar eller få mitt hjärta att öppna sig

något som försvinner

med ruset försvinner den hårda knuten i magen

mitt agerande får ett förlåtande skimmer över sig

vardagen blir inte lika outhärdligt grå och skrämmande

allt kommer att ordna sig,

det finns ingen grund för oro längre

med ruset försvinner den hårda knuten i magen

vardagsproblem

är vardagsproblem lite det samma som i-landsproblem
eller är det något som alltid finns
i varje land
fast ser annorlunda ut
för mej är ett vardagsproblem
att jag inte hinner läsa bloggar i den omfattning jag vill

att jag inte hinner skriva så ofta och om det jag skulle vilja skriva om

om jag bara hade mer tid

det kan ju inte vara ett vardagsproblem för gemene man

att komma hem

jag är äntligen på väg

för varje dag kommer jag allt närmare målet

den jag var menad att vara

jag hittar små tecken

små förändringar

som gör att jag förstår

vad som blev fel

som gör att jag leva i trygg förvissning om

att jag kommer hem

inom en inte allt för avlägsen framtid

balans

ett ord som inte finns för mig
jag är för mycket eller för lite
i allt jag tar mig för
balans harmoni stadga
så skönt
att inte väga över
att inte vara för beroende
eller för likgiltig
att inte kunna älska lagom
att känna hur åtrån river i kroppen
men inte visa
spela oberörd, kall, likgiltig
lära sig spelets regler
balansera känslostormarna.

hoppa över

jag vill hoppa över till andra sidan utan att behöva röra
det som jag egentligen måste igenom
jag vill slippa smutsa ner mig
slippa bli våt om fötterna
bara sväva över
som en regnbågsskimrande slända
oförstörd av min färd
men full av generationers livskunskap

tre önskningar

min första önskning - en egen häst är infriad
min andra önskning - slippa leva på existensminimum är infriad
min tredje önskning - att mänskligheten höjer sin blick och öppnar sina hjärtan är inte infriad

alla goda ting är tre

beroende

Jag önskar att jag inte varit så beroende
av min omgivnings uppskattning
jag har sålt min själ
försakat min hälsa
gjort allt för att döva den lilla peson som satt och skrek på insidan
och som ville få finnas på sina villkor
som ville få uppskattning utan att anpassa sig

Men min rädsla för att stå ensam var så stor att den lilla tystades-
tystades med hjälp av alkohol,
tystades med hjälp av mat

tystades tmed hot om utfrysning och förlöjligande

Äntligen har jag gjort mig av med mitt beroende

jag står på egna ben,

är inte längre rädd för att vara fel

är inte jängre rädd för ensamheten
är mer rädd för mänskligheten

raka

raka sträckor är alltid de lättaste

man ser milsvitt, inget oförutsett kan inträffa

allt kan planeras i förväg

alla hinder är redan undanröjda

du kan trippa fram på höga klackar

kjolen kan förbli fläckfri och slät

du slipper fundera,

du lär dig inget nytt

du behöver inte välja

du behöver inte förändras

du kan trampa på i din egen lilla inskränkta värld

frukost

fil med musli och kaffe

ensam vid köksbordet

saknar dig

du som borde sitta vid andra sidan på bordet

du som borde prassla med tidningen

le mot mig med kärleksfulla ögon

fråga hur min dag ser ut

ser för mitt inre öga hur vi sitter mittemot varann

te i de stora blå muggarna

ägg i äggkopparna från Bretagne,

musli och frukt i små skålar av cederträ

och gula blommor i vasen vi båda tyckte var vacker
kärlek som får luften runt oss att vibrerar

det är det jag längtar efter när jag sitter med
fil med musli och kaffe

dominera

du står där så stolt
skinnbyxorna smiter om ditt kön
piskan hänger i ditt bälte färdig att användas

jag tittar upp med njutningsfull blick
njutning blandad med rädsla
en rädsla som gör mig upphetsad

vi är överens, detta är en lek
en lek som skänker oss njutning
du dominerar, jag underordnar mig

ordning

alltid kaos, oordning i mitt inre
försöker tänka mig till ordning

tänka mig till den utsida jag vill att andra ska se

det tär

på insidan härskar kaos och disharmoni

all kraft går åt för att

ge en illusion av ordning

hudlös

först blev jag ifrågasatt
sedan tog ni ifrån mig min identitet
till sist försökte ni göra mig till en lögnare och kriminell

ingen pratade med mig
ingen vågade vara min vän
eller ifrågasätta maktens beslut att tillintetgöra mig

jag fann min tröst
ensam i soffhörnet
i den röda filt och det vita vin
som förflyttade mig tillbaka livmoderns trygghet

grät jag eller gjorde till och med  tårarna för ont?

att sprida rykten

dom sade att hon var svårt psykiskt sjuk, tokig

dom sa att hon lurades,

att hon stal och manipulerade

att hon fastnat i missbrukets träsk

man log i mjugg

njöt av hennes nesa

hon var inte längre en av dem

hon var utstött, hade hamnat på fel sida om skrivbordet

trodde dom som borde vetat bättre

att behöva

Jag behöver Dig -

Din trygghet, som ger mig ett inre lugn

Din tolerans inför mig och min intensitet
Din intergritet som är omutbar

Din kärlek,
Dina starka armar om mig
Dina mjuka läppar tryckta mot min panna
Din tunga som får min mun att öppna sig

Ditt kön som får mig att skälva
att böja mitt huvud inför Din dominans

Jag behöver Dig för att vara hel som den kvinna jag är.

solen

jag sitter på farstutrappan till mitt torp

bredvid mig har jag dagens första mugg kaffe

jag vänder upp mitt ansikte mot solen

äntligen kan jag våga njuta av den

äntligen kan jag låta den lysa på mitt vinterbleka ansikte
värma min bottenfrusna själ

äntligen vågar jag lita på att den är till även för mig

belamrat

mitt liv har varit belamrat av måsten, dåligt samvete, skuld och sorg
måstena var flera än dygnets timmar
dåligt samvete för jag inte gjorde nog gott,
skuld över att jag försökte skapa ett eget liv
sorg över att mina föräldrar aldrig valde mig

mitt liv var belamrat av tankar krav fasadskapande och flykt
tankar av den svarta sorten
outsagda krav från andra
fasadbyggen som stal min tid
flykt från det som är viktigt

sanera

jag tror jag vill sanera i min så kallade vänkrets

jag vill inte längre vara vän med er som utnyttjat min entusiasm

jag vill slippa se er som baktalar mig vid mitt middagsbord

jag vill inte ha fler falska leendena

fler nyfikna skadeglada miner från er som vet hur man lever

efter saneringen ska glädje, kärlek, omtanke och respekt sitta till bords med mig

tång

Blåstång vid havskanten

stora tovor med snäckor, sand, fjädrar och blåstång

det ligger precis där hav och strand möts

i det vitagula skummet

jag hör det stilla skvalpandet då vågorna drar sig tillbaka
känner lukten av hav tång våt sand
hör måsarnas enträgna skränande
sitter länge och låter salta stänk väta mitt ansikte

svada

jag är lycklig, munnen går i ett
orden flyger som ivriga mångfärgade fjärilar
ögonen glittrar och leendet leker i mungipan
jag känner mej omtyckt uppskattad duktig
kärleksfull
jag har lyckats igen det är snart mer regel än undantag
ändå svävar oron i mitt hjärta
kanske lurar jag mig själv
kanske det som jag tror är
bara är en illusion
min blick slocknar, munnen blir stram
och ansiktet dör
jag vågar inte öppna mun för att inte avslöja mig.
svadan ersätts av total tystna, slutenhet

ett slag i luften

vad ska jag skriva om

huvudet är tomt,

ögonen svider av för lite sömn

alla mina protester

alla mina skrivelser

har inte lett till något alls

bara varit slag i luften

ingen lyssnar ingen bryr sig egentligen

man bara låtsas för att det ska vara så

men det är inte saken i sig man är intresserad av

det är karriären att få vara med de rätta människorna som räknas

då kan man nicka med

för att stunden efter sälja ut sin närmaste vän

bokslut

Jag kan nu göra ett tioårigt bokslut i känslomässig energiåtgång och upptäcka att jag vänt en konkurs till ett blomstrande företag. De stora läckagen är åtgärdade via en mental eliminering, den eviga välviljan och ja sägandet har ersatts av en tightare struktur med tvingande arbetstidsnedsättning. Den snabba behovstillfredsställelsen via sinnesförändrande upplevelser har ersatts av en jordnära långsiktig själslig omsorg.

På grund av detta goda resultat erbjuds företagets ägare ett fallskärmsavtal, bestående av livsglädje resten av livet.

något akut

just nu precis här i denna minut är mitt sömnbehov akut, väldigt akut, känns det som
jag har jobbat två nätter, tillsammans 20 timmar, ridit både mornarna, direkt efter jobbet
gått stavgång för att hjälpa min stela rygg, diskat, lagat mat och sitter nu och väntar på att tvätten ska bli klar
sover dåligt när jag jobbar natt, kanske fem timmar mitt på dagen igår
höll flera gånger på att nicka till på jobbet, får man inte göra, tur att jag fick upp ögonlocken i tid

känner att det här inlägget är ytterst fantasilöst, men oxå ytterst akut