biblioteket, del 14

"Det är ju ett bibliotek", flämtade jag.

Min mammas moster, som bodde hos oss under några år, brukade sitta och läsa för mig i timmar och jag älskade det, ville aldrig att hon skulle sluta. Därför tog pappa med mig till biblioteket och hjälpte mig så jag fick ett eget lånekort. Biblioteket låg i ett rött tegelhus, inte långt ifrån där vi bodde. Fasaden var vänt in mot torget och själva biblioteket låg på andra våningen, med stora fasadfönster ut mot det lilla polishuset. Biblioteket blev mitt andra hem, så länge vi bodde nere i stan.

 Jag minns inte riktigt i vilken ordning mina favoritböcker kom in i mitt liv, Cherry Ames, Fem-böckerna, Hemliga sjuan, Svarta hingsten o hans son Satan, Selma Lagerlöfs alla böcker utom Nils H, Agata Christie, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, men de kom alla med personer vars liv jag för en stund kunde gömma mig i.
Under en ledighet från socialhögsskolan plöjde jag "Borta med vinden"- jag minns att mamma och jag var nere i Centrum, på EPA, fast mentalt befann jag mig tillsammans med Rhett Butler i en het kärleksscen.









Med en ökad medvetenhet har jag förstått vilken roll böckerna spelat i mitt liv; ett perfekt sätt att fly från en krävande verklighet, det märktes inte...



Boken heter "En sån som du" och är skriven av Gillian Flynn

vana ; del 13

Min mamma hade för vana att lägga fram mina kläder på den bäddade sängen, varje morgon. När jag flyttade hemifrån, 19 år gammal, hade jag vare sig bäddat min säng eller valt mina egna kläder...någonsin.

När jag var tonåring var jag smal, emellanåt på gränsen till mager. Jag var 1,60 lång och vägde 45-50 kg. Jag minns att jag ville ha jeans, som de flesta andra. Min mamma sa att jag var för tjock för jeans...Hennes vana att fullständigt kontrollera mitt yttre fick till följd att jag vare sig hade någon klädstil eller kroppsuppfattning. Jag gömde mig i en stor mage, som rimmade illa med mina smala armar och ben.
Jag kan förstå nu, att i hennes värld var det fasaden, som räknades, hon visste inget annat. Hennes dotter skulle ha en fläckfri utsida. Hon skulle inte smutsas ner av att vara avkomma från en oäkting.

Fortfarande minns mina gamla klasskamrater alla mina fina kläder...

värre; del 12

I mitt liv blev det länge, värre och värre och värre. Jag visste inte vad självbevarelsedrift var. Till slut var jag arbetslös, ensam, utfattig, med en totalraserad fasad; fina jobbet, fina huset, fina ryktet och fina drömmarna var borta.
Då gjorde jag mitt livs viktigaste val, jag bestämde mig för att kämpa mig tillbaka, denna gång till ett liv, som var mitt, ett liv jag kunde vara stolt över.
Jag hade inget mer att förlora, inget mer att dölja och jag visste inte alls vem jag skulle möta eller hur vägen skulle se ut. Vad jag visste var att jag ville hinna leva, på riktigt, innan det var för sent. Så på en lång kringelikrokig väg började jag vandra. Ofta vandrade jag ensam, men stötte också på människor, som gjorde min väg, lättare, svårare, värre, bättre eller lämnade mig likgiltig. Alla spelade en roll, större eller mindre, de flesta gav mig något gott att ta med mig. Under resan lärde jag mig enormt mycket om mig själv och jag har blivit en mycket roligare person att vara med, för mig själv.

Det jag skriver om på min blogg, just nu,är inget jag bearbetar idag. Jag är klar, jag har gjort bokslut, förlåtit, hittat en förståelse, kanske en ödmjukhet. Jag kan inte längre tänka mig att lämna ut sådant, som jag inte gjort upp med, det skulle kunna göra saker och ting värre.
Jag tror faktiskt att jag äntligen kan vända blad och njuta av det jag uppnått. Men det ger mig ändå en tillfredsställelse att skriva ner och som i ett matematiskt bokslut, titta på siffrorna, addera och subtrahera, se det på pränt och se att jag till slut går med plus.

Så vill jag tacka er, för era kommentarer och er omtanke och att ni gör det extra roligt att fortsätta ett tag till med detta ämne- "Hur blev jag sådan här?"

dölja; del 11

Jag är oerhört bra på att hålla fasaden, upplärd, som jag är, sedan barnsben. Visa aldrig att du är ledsen, arg eller behöver en kram. Min föräldrar hade ett skojigt minne från när jag var liten - jag satt i min säng, pratade med en arg min, tyst för mig själv allt medan tårarna rann. Det var en rolig historia, inte ett bevis på ett barns behov av bli sedd, bli tröstad, så nog har jag lärt mig dölja mina behov. Faktiskt har jag varit så bra på att dölja dem, att jag inte har märkt dem själv.

När man, som jag, gifter sig och bildar familj tillsammans med en missbrukare, har man en väldig glädje...eller inte, av att vara bra på att dölja saker, att hålla en prickfri fasad. När missbruket eskalerar, får man bara jobba hårdare och verkligen inte lyssna på det inre barnet, som skulle behövt både tröst och en kram. Nä, bita ihop, städa, köra till träningar, baka bullar och krampaktigt le.

Nu kan jag känna en sorg över att jag höll fasaden så länge... jag och mina barn har fått betala ett högt pris...

hastighet

med hög hastighet skiftar mitt sinnestillstånd
i dag är en bra dag, hela dagen
jag känner mig stark, glad,
lite sexig lite busig
inte alltid jag hänger med
i mitt livs berg och dalbana
men ändå vill jag inte ha det annorlunda
för det är så jag är

Tendens ; del 10

I mitt barndomshem fanns det alltid en tendens till missnöje, som jag aldrig var bra nog, som jag egentligen var fel. Jag trodde jag var älskad, att jag var som andra barn, att vi var en familj, som andra i den lilla staden.
Men jag hade fel, jag var inte som andra...eller jag kanske var som andra och det var mina föräldrar, som inte var som andra. I varje fall uttryckte dom sällan att dom var nöjda med mig eller att dom älskade mej, dom visade det inte heller, i alla fall inte mamma. Hon var nog, från början, mer missnöjd med mig, än pappa; flicka som jag var och med rakt flygigt hår, inte alls som det barn hon föreställt sig. Pappas missnöje blev större ju äldre jag blev, när jag kom upp en bit i tonåren, slutade han i stort sett att prata med mig.
Jag skulle vara deras biljett in i den lilla stadens medelklass, var jag inte söt, skulle jag vara smart och en sista utväg var att jag skulle gifta mig till en titel. Samtidigt fick jag inte vara för söt, jag fick inte vara vackrare än min mamma, som en lagom blek kopia fick jag hennes godkännande. Jag gav tidigt upp och lät mig bli påklädd i små klänningar, sov med papiljotter och neg vackert för stadens tanter och farbröder.Jag fick inte heller vara för smart, för då kunde jag konkurrera med pappa, som tagit realen. Det var lika bra att ge upp och radera ut varje inslag av en egen person, vara den andra ville att jag skulle vara.


























Det tog mycket lång tid innan  jag utmanade den person jag tvingats bli...

Fåra; del 9

Morbror Åke, mormor Hilda, ni plöjde en fåra av kärlek, styrka och hopp i min själ. Ni gödslade med koskit och hästgödsel  och planterade tomtar och troll, lekfullhet och bus, kärlek och tillit i min barnasjäl. Dit flyr jag fortfarande för att hämta tröst, för att hämta styrka.

Jag minns somrarna i Fare, kvigor sugande på mina fingrar, kospenar som jag aldrig lärde mig få mjölk ur, hisnande hopp ner i höet, kaffe och färskt franskbröd med laxmajonäs på morgonen. Jag slapp tvätta fötterna på kvällen, håret fick stå på ända och kläderna fick vara fläckiga av lek och lagårdsliv.

Men allra mest minns jag ridturerna på Tommy, en stor bred ardennervallack, som behandlade mig som en porslinsfigur. På hans rygg satt jag säker, i hans spilta kunde jag försvinna från en krävande vuxenvärld. Han står fortfarande för det finaste i mitt liv, det är hans spilta jag letar efter i stallet, det är hans rosa mule som blåser på mig.
Han försvann när jag var sju och jag slutade aldrig sörja honom.

Norr ;del 8

Staden jag flyttade till låg 40 mil norrut. Jag var 19 år och hade kommit in på socialhögskolan, jag visste verkligen inte vad som väntade...
Jag hade någon slags dröm, en suddig bild av att vilja hjälpa människor, men jag visste inte med vad och jag visste inte vilka människor jag ville hjälpa. På 70 talet, då jag sökte till "sopis" så gjorde man det inte i första hand för att man ville hjälpa individer, man gjorde det för att hjälpa på samhällsnivå, för att göra revolution. Det var SKP, KLML-r, VPK med flera som styrde i "det röda Örebro", alltså mer eller mindre revolutionära sammanslutningar, med ungdomar, som oftast visste vad dom ville.

Jag kom från mitt skyddade småstadsliv, med litterära sammanslutningar, studentkör, tedrickande ur Gröna Anna koppar och med en rumsdörr, som ytterst sällan fick vara stängd. Jag hade aldrig några egna pengar, jag valde inte mina kläder själv och jag var så gott som aldrig olydig. Jag anlände till Örebro en snöig lördag i början av januari 1972. Mamma försökte på alla sätt att få mig att ändra mig, pappa pushade faktiskt på. Han såg min och mammas destruktiva allt för nära relation, men valde, under hela min tonårstid, att dra sig undan, in i tystnade, och istället dricka grogg på svartsprit från båtarna i hamnen .

Allt nog, mina föräldrar skjutsade upp mig, med lite husgeråd och några vackert solgula lakan. Allt inköpt för pengar jag tjänat under det föregående halvåret. I stort sett lämpade de av mig i det korridorsrum jag skulle bo under mitt första år i Örebro. Jag som inte hade en aning om hur det var att umgås med andra utan färdigskrivna regler,som aldrig städat, tvättat, haft ansvar för min ekonomi och mina inköp. Jag som levt under en totalitär regim och inte visste mer än vad som stod i de böcker, jag flydde in i.

Än minns jag frihetskänslan första och andra dagen, ensam i Örebro, min första knäckemacka med mjukost och grön paprika, mitt första besök på ett café, men snart insåg jag att livet skulle inte bli lättare, bara annorlunda.

svårt; del 7

Mitt liv har varit svårt, som ett pussel med 1000 bitar, där man vänder och vrider på varje bit, de flesta ser likadana ut och är svåra att passa ihop.. Det har krävt mycket arbete att börja skymta ett mönster.

Innan jag började på socialhögskolan trodde jag att vår familj var som andra familjer i den lilla staden. Ju mer kunskaper jag fick desto mer kritisk och avståndstagande blev jag. Mina föräldrar sa att jag var så snäll... tills jag flyttade till Örebro och började på socialhögskolan. Där fick jag kunskap, en teoretisk förståelse, som fick mig att ifrågasätta och avvisa mina föräldrar. Avståndstagandet var inte ensidigt, när jag började protestera, ha egna åsikter och inte minst började köpa mina egna kläder, långt från mammas butiker i den lilla staden, möttes jag av tystnad och kyla. Jag var inte längre foglig och medgörlig, men hade inte heller hittat någon ny riktning. Min själ gav sig ut på en irrfärd, och det tog mycket lång tid att hitta något som påminde om en ny kompassriktning. 

Mitt liv hade inte behövt vara så svårt, så länge; jag hade alla förutsättningar för att bra liv om jag bara inte känt mig så fel, så värdelös...

Ja, vem är du? del 6

Har just läst ut "De försvunna" av Caroline Eriksson. Satt på mellansonens fotbollscup, AIF- cupen i Örebro. Ja, han är vuxen, men han är min son och jag älskar fortfarande att se honom spela fotboll. Mellan matcherna läste jag i medhavd bok. Jag leker med tanken att välja ut en av fullkomligt perfekta meningar i bokens slut. Men nä, det är ingen sport och skulle bara gett en förutsägbar historia.

"Ja, vem är du egentligen?" sidan 225 i "De försvunna".
Så tänkte jag ofta om min mamma, tänker fortfarande så, fast hon inte längre minns vare sig mej eller pappa.
Jag frågade henne, som vuxen, varför jag aldrig fick några svar på de funderingar, jag hade, som barn, som tonåring. Hon visste inte och kunde säja fel, blev svaret. Det hon visste, var hur jag skulle vara klädd och hur jag skulle se ut med lockar och rosetter. Vem man kan tro på, hur man får en vän, hur man lär sig att bli självständig, ta ansvar och tro på sig själv, det fanns inga svar på. Ingen av mina föräldrar visste, ingen hade lärt dem...Vem hade tid med sådant, när skammen över oäktingen hängde som ett grått dimsjok över vardagen, när korna skulle mjölkas, och tvätten sköljas ren i det iskalla åvattnet. Vem hade tid med sådant, när mannen sov ruset av sig i storstugan, mjölken sprängde i bröstet och det inte fanns ett öre att köpa mjöl för. Vem hade då tid att fundera över meningen med livet och vår existens?
Tyck som alla andra, säg inte emot och var tyst i det längsta, det är de levnadsregler, jag fått kämpa med att göra mig av med.

förlora; del 5

Jag fyller min gamla kaffebryggare med vatten, häller tre mått i filtret och funderar över ordet - förlora är ett mångfacetterat ord, att förlora en tvist, att förlora respekt, att förlora en vän. Jag vill fortsätta på det tema jag haft denna vecka, hur kan jag väva in ordet förlora? Jag vill i mina små betraktelser hitta en förståelse för mina föräldrar, väva in dem i ett historiskt släktsammanhang, som jag har fragmentarisk kunskap om.

När förlorade de varann? Var det när jag föddes? Var jag en ovälkommen inkräktare? För mamma absolut, jag blev en konkurrent om pappas kärlek. Hon ville inte ha några barn och absolut inte en flicka. Pappa välkomnade mig, så länge jag var ett lydigt och tyst barn, som bekräftade honom, sedan förlorade vi varann.
I 45 år levde mina föräldrar tillsammans utan att se varann, utan att lyssna på varann. De sökte förtvivlat bekräftelse hos varann, men ingen av dem hade förmågan att ge den andra/andre bekräftelse.
Ingen av dem blev som barn älskade för sin egen skull, ingen av dem hade en mamma som såg dem, båda hade på olika sätt frånvarande pappor.

Kanske förlorade de aldrig kärleken, kanske fick de aldrig uppleva den tillsammans...


 när forl

system-bolag; del 4

I båda släkterna spelade alkoholen en stor roll. Hans pappa var en sjöman och rallare, som kom vandrande ner från Norge till den halländska fiskebyn. Där charmade han farmor och hon övergav den man hon var ämnad åt. Äktenskapet blev stormigt, fem barn fick de, 2 pojkar och 3 flickor. Min faster hittade sin pappa full, sovande i en snödriva, efter den dagen talade hon inte mer med honom. Äldste sonen tog över efter farfar, som fiskare och alkoholist. Pappa skötte sig lite bättre, det tog många år innan alkoholen tog över hans liv.

Hon, det vill säja min mamma, kom från en fortfarande ökänd släkt i Halland, där alkoholen spelat en mycket stor roll, för männen i min mormors släkt. Själv var mamma så gott som helnykterist, däremot knaprade hon glatt lugnade tabletter, långt innan det blev ett populärt sätt att bedöva sig på.

Ingen av dem hade lärt sig att bejaka sina känslor, de orden fanns inte i vokabulären hos mina gamla släktingar, man sa inte heller jag vill, jag kan. Man drack, var deprimerad, gifte sig med känslomässigt stympade män och spelade friskt med skuld- och skamkorten.
I min vilsenhet förde jag traditionerna vidare, men det är en annan och senare historia.

han hon helgedom hat hem; del 3

De träffades på sanatoriet, han sjuk, hon vårdare. De speglade sig i varandras skönhet och trodde en vacker yta var allt. Han en fattig fiskarson, hon oäkta dotter till en piga. I deras själar fanns sorg och ensamhet, en hunger efter bekräftelse. På sanatoriet levde de i en värld av drömmar, skådespel och passion.
1954 flyttade de till stan, och trodde fortfarande att man klarade sig med en vacker yta...

stirra; del 2

Han kunde sitta i timmar och stirra rakt framför sig, käkarna malde och ansiktet utstrålade bitterhet och tillbakahållen ilska. Hela köket, där han satt vid köksbordet och rökte, nej hela lägenheten, genomsyrades av hans motvilja, hans besvikelse. Besvikelse över att livet inte alls blev, som det utmålats för honom när han var ung. Pojken, som fick läsa vidare, som var intelligent. Pojken, som tog realen, som skulle ut på sjön, korsa ekvatorn och delta i Finska vinterkriget. Pojken, som skulle bli en kraftkarl, som sin pappa, fast nykter. Pojken, som fick tuberkulos, och vare sig fick göra värnplikten eller gå ut på sjön. Han satt nu i köket och väntade på att frun skulle få potatisen färdiga, så han kunde äta och cykla tillbaka till jobbet, som kontorsslav på Lantmännen.

handskriven; del 1

Den korta listan var handskriven, den låg kvar i den kappa hon använt till vardags; vid besöken i charkuteriaffären, i fiskaffären nere vid brofästet över Ätran, vid onsdagens promenad till torget; torget med dess sprakande färgprakt, mustiga dofter och rödnästa torgmadammer.
Listan var som ett fotografi, där varje bokstav var en del av henne, tillbakahållen, liksom avvaktande med ett leende, som inte nådde ögonen.
Bakom de sirligt vackra bokstäverna kunde skönjas en osäkerhet, en rädsla, som om hon egentligen inte ville att någon skulle läsa, och på något sätt bli en del av hennes lista.
Så var det med allt i hennes liv, ingen tilläts göra intrång, lägga sig i, ha åsikter. Hon var så självtillräcklig, avgränsad i varje rörelse, varje tanke. Kanske hon var rädd att någon skulle se hennes osäkerhet, hennes rädsla, att hon inte skulle få vara med, att allt skulle upprepa sig...

månstråle, solvända

två själar möttes
två kroppar sökte varann
i ömsesidig kärlek
du blev beviset
en vintrig natt
såg du månens ljus
två släkters förening
i samklang och glädje

månstråle
solvända
jag ska lära dig
om
trädens uråldriga visdom
havets eviga tröst
ordets glädje
och
kärlekens helande förmåga

...sedan kan du möta världen