året som har gått

Känns som det varit ett hårt år, ett tufft år för många.

Den som redan har skor sig på den som inte har.
Materiella ting blir det viktiga, den korta glädje de ger blir tongivande.
Förnuft och medkänsla får ge vika för regler och omänskliga bestämmelser.
Traditioner, respekt, empati, medmänsklighet blir föraktade ord.
Tekniskt framåtskridande, ekonomisk planering, självförverkligande blir honnörsord.

Tänk om vi, som tycker annorlunda, tillsammans sätter ner foten, vägrar ge näring till det hårda giriga egoistiska samhälle vi är på väg in i. Om vi vägrade att inordna oss i ledet med böjda nackar och krumma ryggar, om vi höjde blicken, satte ner foten och såg naturens och människans inneboende godhet och skönhet, om vi såg varann istället för att förakta varann.

Tack till alla er som kommenterat mina inlägg, det har gjort mig så glad att ni tagit er den tiden.
Hoppas att vi alla får ett gott nytt år på riktigt!

att behöva

Jag har en oförmåga - jag kan inte göra lagom
Jag arbetar för mycket, jag gör för mycket när jag väl är på jobbet,
är för entusiastisk, för engagerad, för duktig.
Jag har inget stopp, inte innan det gått för långt,
inte innan morgonångesten gör att jag inte kommer upp ur sängen,
inte innan gråten hindrar mig att gå ut
inte innan jag är tömd på all energi.

Hjälp mig att hitta tillbaka till mitt lugn, min glädje, min kreativitet
ge mig tillåtelse
- att ta emot inte bara ge
- att få glädjas åt min häst mina barnbarn min kreativitet
- att inte tvingas bli en utbränd robot

Hjälp mig innan det är för sent.

att avlasta

att bära någons ångest, någons oförmåga
använda sin tid för att tänka ut lösningar på andras problem,
känna hur skuldrorna värker, hur nacken stelnar

att tolka in outsagda krav, önskemål, besvikelser
känna sig otillräcklig, inte nog uppmärksam,
inte nog omtänksam

vad har jag för rätt att ställa krav?
var finns jag, var finns mina behov, mitt liv?
vem avlastar mig?

vem har lärt mig att jag ska avlasta,
att andra inte ska behöva bära sina bördor?
vem har lärt mig att jag ska böja min nacke inför andras vedermödor
vem har lärt mig att högmodigt tro att jag vet lösningen på andras problem?

ett påhopp

Hon satt ensam kvar i fikarummet. Hon var inte längre med i de populäras skara. Hon var inte längre den man flockades runt, chefernas gunstling, massmedias favorit.
Ute i koridoren stod två kollegor och pratade, om henne, om hur hon gått bakom ryggen på sin chef, om hur misslyckad hon var i sitt arbete.
Rykten gick om att hon hade psykiska problem, att hon drack för miycket. Ingen orkade, ville, vågade ifrågasätta saningshalten, i varje fall inte efter ett samtal med klinikens chef.

att spela flera roller

Hela mitt liv, nästan, har jag spelat eller snarare iklätt mig olika roller. Jag har varit småbarnsmamma, dagisförälder, klassförälder, sekreterare i bostadsrättsföreningen, en superduktig kurator, idrottsförälder det vill säga mamma till hästtjej, fotbolls- och pingiskillar. Jag har lyckats inbilla min omgivning att jag var lyckligt gift - att hela mitt liv gick som på räls.

Men så varje år kom skolavslutningsdagen, semestern började och sommararen den fantastiska tog vid. Varje sommar minns jag som en mardröm, för vem var jag när alla roller tog semester. Vem var jag när strålkastaren slocknade och insidan var som en slät vägg.Så fortsatte jag år efter år, omedveten om att det fanns andra sätt, mer genuina sätt att leva.
Så en dag gav jag till slut upp mitt skenliv, det skedde inte frivilligt. Jag var tvungen att göra en, som jag då såg det, skammens och förnedringens resa, färdas i en social nedförbacke, kanske man kan säga.
Vem var jag, när allt det jag byggt min fasad på förvägrades mig?

Ur askan reste jag mig naken vilsen utstött men med en kärna av det som en gång var jag.

julstress

Minns min barndoms jular eller rättare sagt dagarna före - det är inga positiva minnen.
Lukten av bonvax, mördeg, skinka och brunkål, blandades med mammas stress och pappas irritation.
På vägen till mormor, mostrar och morbröder, satt jag och tittade på mammas och pappas stela tysta nackar.
Väl framme var luften tjock av måsten, stress och outtalade krav, minns när mamma sprang upp på vinden storgråtande medan min moster stod kvar i köket med ilsket röda kinder.

Själv drömde jag om en jul tillsammans med hemlösa, ensamma människor, en jul som i alla fall påminde om julen i stallet. jag önskade att jag kunde bojkotta kravens och stressens jul.

att ta emot

Att ta emot är nog det svåraste jag vet- jag är uppfostrad med att har man fått något ska det återgäldas.
Jag har fått lära mig att visa tacksamhet men därmed inte sagt att jag oreserverat ska glädja mig åt en gåva.
I min familj ger man inget för att man vill, för att man tycker om att ge, man ger för att man måste.
Bjuder man på mat, är det inte för att det är roligt att göra någon glad, att visa omsorg utan för att man anser att det krävs av en.

Det har tagit lång tid för mig att tänka om, att våga ta emot och ge oreserverad glädje, kärlek omtanke och värme.

ta vara på tillfället

Det snöar, vi går hand i hand på Storbron, marschallerna på broräcket lyser i det täta snöfallet.
Vi tar tillfället i akt, stannar mitt i strömmen av julhandlande människor, och ser varann djupt in i ögonen.
Jag sugs in i dina kärleksfulla skrattande ögon. min mun söker dina mjuka läppar, jag biter lätt i dem.
Tänk att vi hittade varann därute i cyberrymden och tog vara på tillfället!

Nedräkning

Nu är det snart dags igen- en tillbakablick på året som gick. Var det ett bra år? Både ja och nej - en del hårda smällar men mycket glädje och värme också. Flera nya vänner, ny kunskap, nya erfarenheter, inte minst ökat självförtroende..
Ja jag är nöjd, har gjort ett gott jobb i år- nedräkningen kan börja!

Förfalskning

Hon står som vanligt framför spegeln o ler sitt inövade leende. Kammar sitt nu gråa hår och ordnar lockarna runt ansiktet, läppstift lite rött på kinderna och så lockarna än en gång.

Tänk att jag aldrig reagerade på det, som barn, att det var så naturligt med en mamma som hellre beundrade sin bild i spegeln såg än sorgen i sin dotters ögon.

Språkkänsla

Jag älskar ordet, att få smaka på det, förkasta det och till slut hitta just det ordet - ordet som beskriver den känsla jag vill framkalla.

Jag fascineras av ordet, ordet som kan framkalla kärlek, som kan få kroppen att pirra, att bubbla av glädje, att förstärka värmen i blicken.

Jag är rädd för ordet, ordet som makthavare och massmedia använder för att förleda oss, för att få oss blinda för deras egoistiska syften.

Jag hukar mej för ordet, ordet som sårar, som förminskar, som förstör min tillit.

Attityd

Fem flickor/kvinnor sitter i TVrummet, när jag går in för att hälsa och presentera mej. En av dem nickar igenkännande, vi har träffats på andra avdelningar, under hennes behandling. Tre av dem går jag fram till och presenterar mej för och de säger sitt namn, utan att titta på mej, den fjärde  ignorerar mig helt. Jag känner motviljan studsa mot mig som ett kompakt moln av misstänksamhet, uppgivenhet, förakt. Sakta drar jag mig tillbaka mot personalrummet, Jag vet att jag borde sätta mig bland de intagna tjejerna, inte slås ner av deras attityd men det är tufft. Jag är personal, plit, den med nyckel och vi kan aldrig mötas som två jämnbördiga.
Det kommer att bli en lång dag.

Det bästa med måndagar.

Vaknade av väckarklockan, kände ett ökat obehag. Jag har bestämt mig för att utmana mina gränser igen, jag gör det med jämna mellanrum, för att få bekräftelse på att jag växer i styrka, mod och ibland kompetens. Den här måndagen ska jag stå som krokimodell för elever på konstskola, jag en 56 årig kvinna ganska fyllig med spår av livets gång.
Jag öppnar dörren till lokalen, den är tom, och jag ser skärmen som jag ska klä av mig bakom. Alla kläderna åker av, svetten bryter fram under armarna, hjärtat klappar och huvudet har tömts på tankar. Min rosa ulliga morgonrock åker på och jag sätter mej på en pall för att vänta in min utmaning. Eftersom hjärnan tömts har jag inga tankar eller förväntningar, är bara en naken kropp insvept i rosa fleece.
Salen fylls sakta, läraren presenterar mig och instruerar mig i första posen- stå stilla i tio minuter, vilande på ena benet med höjd axel. Jag stirrar på en punkt på väggen, näsan kliar, genom huvudet börjar tankar fara- tänk om jag svimmar, får kramp, tappar balansen. Jag bestämmer mej för att lämna kroppen åt sitt öde och börja tänka på sådant som jag sällan har tid med. Tiden går fort, plötsligt är det tre minuter kvar och ingen av mina värsta farhågor har inträffat, inte ens en näsklining.
Efter två och en halv timma är det lunch och dags för mig att klä på mig och fortsätta min dag, flera elever säger att de tyckt om att ha mig som modell, själv kände jag stolthet över att jag vågat visa upp min kropp.
 

Det bästa med måndagar.

att övervaka

Jag känner mig övervakad av de professionella, de som tror att de vet vad som är bra för alla. Inte vad som är bra för den enskilda individen, utan för ALLA.
"Vi har våra regler" säger de, som om om regler är något som skapades samtidigt som jorden.  Du måste anmäla dig, du måste göra som vi säger, vi vet bäst vad som är bra för dig. Det som är bra för ALLA är bra för dig.
"Nu hör du av dig till oss var 6:te vecka och rapporterar hur det går, och glöm inte- att ska du få något bidrag, så gör du som vi säger."
Hur kan dessa människor vara så förmätna att de tror de vet vad som är bäst för mig? för dig? Är vi bara fyrkanter i en lång rad, utan egen historia, egen IQ, utan en för individen unik personlighet- bara gråa fyrkanter, som mäste övervakas för att inte göra något otillåtet.
Ger man oss lillifingret tar vi hela handen - vi ljuger, stjäl, vilar, latar oss om man inte ständigt har ögonen på oss.
Kan det vara så att på sig själv känner man ändra? Är det beslutsfattarna kanske som är lata, stjäl och ljuger?

ett bidrag- till vadå?

Frågan är- har jag, när jag dör, lämnat något bidrag till utvecklingen på vår jord, har mitt liv haft någon som helst mening?
Vet inte, men jag har min egen drivkraft, mitt eget mål, för att vilja leva ett, ur min subjektiva synvinkel, så gott liv som möjligt.
Jag vill försöka överföra förmåga till empati, ärlighet, omtanke, kraft, klokhet, att se längre än till det egna jagets tillfredsställelse till mina barn och barnbarn.
Jag vill bidra till att de på ett medvetet plan skapar sina egna liv, det vill säga inte bara lever.
Det ska vara mitt bidrag till en positiv utveckling på jorden.

Att gå i ide´

Jag upplever att jag med jämna mellanrum går i ide´ det vill säga min inre kompass slutar fungera. Den visar ingen riktning eller ens ett försök till riktning. Det enda jag förstår är att det är dags igen, dags för uppbrott, dags för nyorientering. Återigen ligger jag i min soffa och stirrar i taket, tål ingen musik, vill inte träffa människor, kan inte koncentrera mig.
Jag åker ut till hästen, gör det jag ska där, orkar inte göra middag utan lever på varma smörgåsar med ost, sitter vid datorn och chattar ett tag, vandrar vidare till TVsoffan och skrattar åt mina vänner, 2 och1/2 män, löser mord tillsammans med Bones, CSI och kommisarie Dagleish och sover sover sover. Inte en vettig medveten tanke inom synhåll.
Helt plötsligt, en dag, vaknar jag, det klarnar, jag känner glädje, får energi, ser vad jag måste göra, trots att det är tungt, trots andras ifrågasättande och motstånd.
Aldrig får jag lugn aldrig blir jag klar - hela tiden nya utmaningar, nya klargöranden, gränsättningar och avsked.
Så liten tid så mycket att göra...........

tre frågor om min livsstil-

Jag har ingen livsstil- jag lever på ett av de sätt som står mig till buds. Jag försöker prioritera de relationer till människor och djur som ger mig energi. Jag lever så snålt som möjligt för att hindra mig från att bli för uppslukad av ett jobb och jag försöker undvika kontakter med det sociala välfärdsnätet i möjligaste mån. Jag letar dagligen efter nya sidor hos mej själv och försöker så gott det går leva ett liv jag kan vara stolt över idag och då jag ska lämna jordelivet.
Ingen frågar varför jag väljer detta sätt, men jag ser i deras ögon och hör på deras kommentarer att de utgår ifrån sej själva och då kommer mina val till korta.

något fiffigt

Är inte hela livet en fiffig konstruktion, det vill säga om vi låter bli att tro att vi ostraffat kan styra över det som inte är vår personliga egendom? Jag menar om vi slutar springa runt och jaga statusprylar och bete oss som jorden vore vår egen sophög.
Tänk på skogen - hur den har förmåga att att ge oss frid, tystnad, avskildhet, syre och även mat, om vi ger oss tid att ta emot och uppskatta.
Vattnet, det söta och det salta, likadant - fyller många funktioner för oss.
Luften, som vi gärna tror är oändligt, djuren, de vilda och de tama, även dem behandlar vi som någonslags själlös egendom.
Relationen till vår nästa, som kan bli så underbart livgivande, så utvecklande, har vi en tendens att slarva bort med skvaller, mobbning, maktövergrepp.
Allt är egentligen så fiffigt anordnat om vi bara tog hand om de möjligheter vi har till ett bra liv i samklang med och respekt för naturens gåvor till oss.

En ritual

Hela dagen, till och från, har jag funderat över ritualer, har jag några ritualer? Hade mitt liv sett annorlunda ut i dagsläget om jag haft fler ritualer? Jo det är klart, vissa ritualer har jag- borstar tänder, tvättar mej, klär på mej, äter musli med fil och tar en kopp kaffe. Men ibland bryter jag även detta för då tar jag en hembakt muffins eller bulle till kaffet, men det gör jag bara när jag anser mig förtjänt av det - jobbat hårt fysiskt dagen innan, gått en långpromenad eller om det bara är synd om mej; fast sååå synd om mej är det sällan, tyvärr.
Men åter till frågan - skulle mitt liv sett annorlunda ut idag om jag haft fler ritualer?

Hallå!jag håller ju just på att införa en väldigt bra ritual i mitt liv- jag försöker att varje dag skriva på min blogg om SkrivPuffens utmaning. Eller är det en rutin?Det vikrtiga är dock att något författas varje dag!

att falla

För fem år sedan föll jag från mina höga hästar för sista gången, då hade jag under en femårsperiod stupat i backen upprepade gånger. Jag var ledbruten, blåslagen, sargad till kropp och själ, oförmögen att sätta stopp, ända tills en man bokstavligt slet ner mig och beodrade mig att sluta med mitt självdestruktiva beteende.
Jag var den duktiga, den lyckade, den som aldrig gjorde några misstag, jag var beredd att betala med min själ bara jag inte blev avslöjad som mänsklig.
Nu sitter jag här i all min skröplighet, med mina ärr, mina sår, mina tvivel och är tacksam för att jag föll i backen, då för fem år sedan.

Att fly--vad annat har jag gjort.

Innan skolan blev en del av mitt liv, flydde jag ut till ladugården, satt i den stora ardennerns spilta, gömd för all krav på att vara den perfekta förlängningen av mina föräldrar.
I skolålder tjänstgjorde boken som min flyktväg, Cherry Ames, Kitty, Vi fem, Svarta Hingsten och senare Borta med vinden. Jag levde i den värld boken gav mig, glömde kraven på att vara bäst i klassen, populärast bland flickorna, mammas väninna och förtrogna.
Jag flyttade hemifrån, till högskolan, studentkorridoren, pojkar och billiga viner, levde i en pseudovärld, där verkligheten inte släpptes in.
Drömde om ett äktenskap som skulle förverkliga mig, besvikelsen flydde jag ifrån in i vinets dimma, gömde mig bakom duktighetens fasad.
Så mycket sorg, så många misslyckanden behövdes för att sätta stopp för min flykt, för att få mig att stanna upp, förstå och acceptera att den verklighet jag skapar av egen kraft är den sanna.

Något klibbigt

Mina tankar för mig till spindelväv, ett stort, på håll vackert nät, men som man går rakt in i o som lägger sig som en klibbig duk full av smådjur och droppar av fukt.
Ett sådant där nät som man får panik av när det söker sig ner över munnen, över näsan, som en grå, svartprickig mössa på håret.
Det påminner om dessa människor som nästlar sig in i ditt liv, som som lägger en tjock ogenomskinlig hinna
över din glädje, kärlek, styrka, som suger i sig ditt mörkröda livskraftiga blod o lämnar dig kraftlös och modfälld inspunnen i en puppa.

Ett smultronställe-

På trappan till ditt hus, i kvällssolen, fann jag friden, harmonin, lyckan.
Där kunde jag sitta naken och låta solens nedgående strålar smeka mina bröst, mitt sköte.
Allt var tystnad, grantopparnas sus, en gök som hoade, bara ljud komna av naturen.
Dit kunde jag söka mig när världen blev för påträngande, för krävande, för högljudd.
Lukten av sommar, söta smultron, nyslaget torkat gräs, fuktig myrmark.

Falskhet som är svår att glömma.........

Jag undrar vad dina skäl egentligen var för att stjäla min själ eller i alla fall förminska den. Jag var redan ifrågasatt och osäker på mig själv, du behövde inte göra det värre.
Strålade min själ för starkt, trots att den var omgiven av dimmor och mörker?
Blev din själs lyskraft starkare genom dina ansträngningar att stjäla min kraft, min glädje, den lilla del av själen som fortfarande orka kämpa?
Trodde du verkligen att jag skulle låta dig döda den sista lilla flämtande låga som fanns kvar?

Speedy mitt alldeles egna under.

Jag har en häst, ett trettonårigt travsto, en fux, lagom stor, lagom vacker och lagom klok. Hon har varit min i ett år, att jag lyckades få ihop pengar, att jag vågade slå till, att jag vågade sätta mig upp en en näst intill oinriden häst - det är ett under.
Första tiden var hemsk och jag ångrade mig bittert, hon kunde inte stå still på gången eller vid uppstigning, hon dansade runt i hagen utan att jag kunde styra henne, mina muskler var otränade, min balans nästan obefintlig.Skulle jag skicka henne vidare?stod och tittade på henne, efter att jag lett in henne i hagen efter ytterligare en misslyckad ridtur. Hon vänder sig om, som hon aldrig brukar, och fixerar min blick - inte kan jag se henne gå på en transport och försvinna ur mitt liv. Det hon förmedlade med sin blick var så starkt så underbart, hon gav mig kraft, hopp, vilja att bli hennes ridkompis.
Ett år har gått, nu är hon under mina hjälper flera gånger i veckan, vi kämpar, bråkar lite, men utvecklas på ett sätt jag aldrig ens drömt om. Hon är en stor anledning till att jag vågar tro på att undrernas tid inte är förbi.

något modigt

Du var sexton år, livet lekte fortfarande, du var ung blond och kaxigt orädd. Ni var fem tjejer och ni ägde världen.
Plötsligt såg ni en tonårspojke, ligga på marken, omgiven av tre unga män med rakade huvuden och
Hell Angels emblem på skinnvästarna. Blodet rann ur pojkens näsa, hans ögon var slutna, han låg i fosterställning. En av de tre männen spottade på honom, la armen om flickan som stod bredvid, smålog och beodrade sina kamrater att dra - polisen var på väg.
Du som aldrig kunnat se en orättvisa utan att ingripa, som ofta glömt din egen säkerhet, lämnade namn och adress till polisen. Två månader senare blev du kallad till rättssal tre i tingsrättens lokaler, trots hot om repressalier, trots omgivningen varningar, steg du in i lokalen 11.15 den 2 november 2000.

något skört

Jag ser en ung kvinna framför mig med stora frågande ögon och allvarlig mun
hon känner sig som en analfabet i livet - ingen har gett henne tid att lära sig hur man gör

Vadå gör? undrar du kanske
Jo - hur man tar hand om sig,

hur väcker man glädjen i sin själ, hur bejakar man sina önskningar, sina drömmar
hur lär man sig att våga hoppas,
hur lär man sig att våga tro
hur läker man såren som gör ögonen ledsna och hjärtat skört

förtrollning

Jag önskar att en fe rörde vid mig med sitt spö
att hon tog bort min tjocka mage och ersatte den med en getingmidja
att hon gjorde mitt hår lockigt tjockt och eldigt rött
att hon ingöt förtröstan och hopp i mitt hjärta
tillit till mina medmänniskor och tro på deras godahet
och att det inte var förtrollning utan verklighet.

skadeglädje

DU sa att det var DU som var den strukturerade, den som höll ordning,
som såg till att tider hölls, att program följdes, att ingen smet undan.
Ditt största problemet var jag -
jag smet undan mitt ansvar
jag var allmänt rörig, tänkte bara på mitt eget välbefinnande,
svek DIG, lämnade DIG i sticket, förminskade DIN insats, lurade DIG 

ändå ville DU vara min vän, återuppta vänskapen, göra nya gemensamma stordåd.

Men hut går hem........idag är du den ifrågasatta..............

SOM ett fyrverkeri........

Sprakande, kvillrande, lyckligt skratt
Håret, det långa lockliga tjocka, dansar runt ansiktet
Benen för henne än åt ena hållet än åt andra
Hon snurrar runt runt, tar små danssteg,
Hoppar högt med armarna lyfta över huvudet
- titta mormor vad jag kan!

byta.....är det någon ide´

Jag trodde inte att det var någon ide´att byta, man vet ju ändå vad man har...........
Jag menar även om den är taggig i kanterna och ofta väcker både sorg och frustration, så vet man ändå hur man ska hantera den.
Och förresten den förste jag stiftade bekantskap med var ju likadan, vresig, okänslig, egotrippad, "tyck synd om mig". Så allt talade för, enligt mitt sätt att resonera, för att alla var likadana. Själv var jag ju inte heller någon högvinst, ful, osäker, osocial, sur och otrevlig, i alla fall enligt andras uppfattning, så hur skulle jag kunna byta upp mig.
Nä man vet vad man har men inte vad man får.............

att maskera sig

att maskera sorg över att det inte blev som jag önskat och försökt kämpa för,
att maskera tillkortakommanden under livets vandring
att maskera gråt, hjärtats smärta,
att maskera ett raserat familjeliv,
att dölja  det svarta sotiga träskelett som var det enda som blev kvar.

att sluta maskera sig
att visa sina tillkortakommanden
att visa sin hudlöshet
sin oförmåga att skapa lugn och harmoni i livet.

respekt

Kära Dotter!

Du är den människa jag älskar högst på jorden, den människa jag respekterar högst. Du har alltid följt Ditt hjärta, aldrig lagt Dig för överheten, aldrig blundat för en orättvisa. Du har aldrig gjort som alla andra, Du har följt Ditt hjärta.
Igår gifte Du Dig med din älskade Eva och vad kan jag göra annat än att respektera Ditt val. Jag vet att Du är lycklig med henne, hon förstår och respekterar Ditt behov av integritet, av utrymme och hennes kärlek till Dig kommer att göra Dig än friare i anden.

De allra varmaste tankar och lyckönskningar
mamma

något spanskt.......

Rubinrött vin, i stora, vackert dekorerade kistallglas.
En kvinnas mörkt bärnstensbruna ögon, läppar målade i blod.
En fyllig barm, ett halssmycke, av guld, som en droppe i den djupa klyftan.
Ett mörkt, vackert gammalt köksbord fyllt med delikatesser.
Vindruvor, blålila sprängfyllda med söt saft, oliver, glänsande svarta och gröna, skaldjur tunga av rom och havets sälta.
Genom de öppna fönsterluckorna, havets brus och syrsornas sång.

SkrivPuff: Utmaning 282 - 9 oktober#links

SkrivPuff: Utmaning 282 - 9 oktober#links
Två kroppar i en omfamning, så nära att man inte kan skilja dem åt, total harmoni. Två armar omsluter, den enas tunga i den andras mun, en kaskad av ljust och mörkt hår. Ingen mer/inget mer finns i deras värld vid detta ögonblick- den fysiska kärlekens ultimata klimax.

SkrivPuff: Utmaning 280 - 7 oktober#links

SkrivPuff: Utmaning 280 - 7 oktober#links
En lukten av höst är för mig en mustigt doftande nyplöjd åker, som just beretts för sin vintervila, våta halvt förmultnade löv på på en skogsväg, en kärv doft av mossa, jord och djurspillning i skogen, brandrök från lövhögen i trädgården.

tyst - vi väcker tomten.

En liten hustomte bor i vangslidret, länst borta vid väggen, under några gamla hästfiltar.
Jag har visat mitt fyraåriga barnbarn, Elsa, var han bor. Om man öppnar dörren oförsiktigt kan man se hur det rör sig bland filtarna. Vi måste gå försiktigt, tala viskande så han inte vaknar. Vaknar tomten innan jul, kommer förskräckliga saker att hända. Tomtar har ett hetsigt humör och risken är stor att den som väckt honom inte får någon julklapp.
Elsa har som tur är berättat, både för sina föräldrar och sina jämnåriga kusiner, att en tomte ligger och sover i vagnslidret, så nu smyger alla då det ska hämtas något i närheten av tomtens bo. Förhoppningsvis är julfriden räddad!

att läka

Hur läker man en sårig själ? Kanske finns det en grundmanual för vad som är verksamt, gammal visdom som vi har i oss, bara vi ger oss tid att lyssna inåt och bejaka det vi förnimmer.
Min läkning började till stora delar i det naturliga -  värme, visdom från ett träd, vattens eviga rörelser, ett djurs kärlek, en människas bekräftelse.

att läka en sårig själ

Kraften, värmen som strålar ut från åldrigt träd
den skimrande gönskan från lövverket
mättad doft av hav och tång,
det eviga bruset från vågorna.

Ensam i skogens stillhet
suset från hundraåriga granars toppar
lukten av kåda och myr
lyssna på stenens tusen och åter tusenåriga visdom.

Stegen i tystnad och stillhet längs skogsvägen
hunden som njuter av din närheten och sin frihet,
som ger av sin värme och kärlek från en evig källa -
total acceptans, total tillgivenhet

Stillhet och ro som gör mina anmödrars röster och omsorger påtagliga
palettens färger tillsammans med ocensurerade bilder ur mitt inre får vara ledstjärna för min vandring.
Bekräftelsen från en annan människa,
hennes okritiska öppna blick, tar emot min skamsna självföraktande levnadshistoria.

Allt detta har haft sin del i min läkning

Att ta emot välgörenhet -

skulle jag klara det? Vad är välgörenhet? Är det välgörenhet när en man, som har det bättre förspänt än jag, bjuder på en resa eller betalar nya däck till bilen? Eller är det något annat, som vare sig du eller jag riktigt vill kännas vid? Det kan bli en ganska intressant diskussion om man vågar vända och vrida på det. Eller kanske är det skillnad om det sker i kärlekens tecken?
Hur är det då om chefens fru erbjuder mig den kappa hon själv tröttnat på? Det är ju knappast av kärlek, men kanske inte heller kan räknas som välgörenhet.
Är man identifierad som ett offer om man ska bli föremål för välgörenhet? Eller står det för ett behov hos givaren att för en kort stund få känna sig god. I mina öron har ordet en dålig klang, en klang av överklass/underklass, lyckad/misslyckad - kanske ett utslag av den ultimata kapitalismen, att löpa linan ända ut på den väg vi nu vandrarar i Sverige.

att göra ett undantag

Jag gör ofta undantag, jag har liksom ingen karaktär. Jag förstår inte varför jag ska ha karaktär, varför jag måste hålla på sådant som jag bestämt vid ett tidigare tillfälle när det kommer nya roliga erbjudanden. Kanske lever vi bara ett liv, i alla fall ett liv åt gången, och tänk om jag går miste om något roligt, intressant, spännande, bara för att jag inte gör undantag. Så jag gör undantag för jämnan, ibland har det varit bra ibland inte, men erfarenheterna det ger mig kan aldrig vara av ondo, om jag bestämmer så- alltså att alla erfarenheter kan leda till något gott om jag bestämmer så(och inte gör några undantag).
Carpe Diem

skriv om ett ärr

Ett ärr- i själen eller på benet?
På benet har jag två synliga ärr, ett från 10-års åldern, då jag av någon för mig outgrundlig anledning skulle vara med i scouterna. Jag är ingen gruppmänniska, jag tycker inte om organiserade aktiviter - jag fick panik av Björnen sover och gömde mig när det var dags för Hela havet stormar. Så vems påhitt var det att jag skulle bli blåvinge, i gullvivegruppen?
I vilket fall var det något som skulle göras i skogen, jag sprang, min vana trogen snubblade jag, och slog upp ett stort jack i knät, där en gren trängt in. Jag måste varit bra på att bita ihop redan då, för ingen insåg att det hade behövt sys. Nu 45 år senare är det bara ett blekt märke fortfarande utan känsel.
På samma ben, det vänstra, finns också ett färskt ärr- sju stygn sydda mitt på knät.På grund av detta kunde jag inte jobba, som jag lovat, och fick ringa ansvarig jour, en kvinna, som är mycket försiktig av naturen och som följt min krokiga väg under några år. Hennes kommentar var "du måste vara mer försiktig". Jag fick mig en tankeställare - jag har en förmåga att agera först och tänka efteråt, när jag ser vad jag ställt till med. Jag kastar mig huvudstupa in i aktiviter som verkar roliga, jag handlar utan att tänka på morgondagen, jag är helt enkelt fruktansvärt impulsiv.
Men när jag nu ser mitt söndriga knä, ekar kvinnans ord i mina öron- "du måste bli mer försiktig".

Man sa att jag var blyg.........

Man sa att jag var ett blygt och försiktigt barn, ett enda barn till två osäkra, rädda föräldrar. Jag förväntades vara en bekräftelse på deras duglighet -inte smutsa ner mej, inte röra mej för häftigt, inte låta för mycket, inte vara arg eller för glad. Jag fick inte vara ett kännande, agerande, lekande barn. Kanske var det därför jag verkade blyg, för jag fick ju inte störa.
Jag trodde nog ända upp i femtioårs åldern att jag var faktiskt var blyg. Jag kunde ställa upp och hålla föreläsningar, prata i radio och TV och ändå fortsätta vara blyg. Det var nog så att den professionella kvinnan i mej var inte blyg men jag, den som är jag, hon var verkligen blyg. Eller var det osäkerhet, dålig självkänsla, självförakt, som gjorde att jag började stamma och rodna när någon tilltalade mej,den som bara var jag?
Det har tagit år att hitta den äkta kärnan i mej, den glada, frejdiga, nyfikna, barnsliga, busiga jag. Ibland försvinner hon och en liten rädd osäker tjej tittar fram, men som tur är allt mer sällan.

Mitt favoritord på G är Göran.

Göran är min före detta älskare och nuvarande vän. Han kunde göra mig Galen när han inte svarade på ett provokativt sms. Nu gör han mig Glad när han visar att han fortfarande bryr sig. Trots att han uppnått en ganska hög ålder är han fortfarande väldigt Gullig men framförallt Godhjärtad.

Ellas dop

Jag försöker att skriva utifrån ordets första associationen.
Ellas vita dopklänning, som gått i arv på hennes pappas sida, och som storasyster Emilia haft tre år tidigare. Fast då var det i en annan stad, i en annan kyrka. Nu var det i den gamla kyrkan i den församling där Ella var skriven då, för ett år sedan. Precis som vid storasysters dop var det mest unga människor, vänner till de unga föräldrarna och många småbarn i Emilias och Ellas ålder. Prästen var en glad, okonventionell, danska kvinna- hon lyfte Ella högt högt upp mot Gud och talade om att hon var värdefull. Jag tror Ella förstod, hon log och var alldeles tyst.
Det var så otroligt vackert, högtidligt utan att vara stelt. Jag har inte tänkt på Ellas dop på länge, vilken värme jag kände i hjärtat den dagen, hur gudomlig och männsklig glädje och kärlek samsades i mig. Nu minns jag och då kommer glädjetårarna, tårarna av tacksamhet över Livets under.

att styra- osökt tänker jag på mitt liv

Jag är 55 år - hur länge, enligt min uppfattning, har jag styrt över mitt liv? Det som borde vara det mest naturliga, det mest självklara. Kanske 8 år? sedan skilsmässan. Kanske 4 år? sedan jag sålde huset och lade ner min firma. Kanske 1 år? sedan jag blev helt friskskriven. Eller hände det igår när jag plötsligt kände mej förvissad om att jag är på rätt väg. På rätt väg när jag inte vill ha ett fast jobb, utan arbetar på timmar och själv kan styra min tid. På rätt väg när jag känner att min familj och min häst är prioritet nummer ett, inte lönens storlek, inte chefens godkännande, inte massmedias beundran. På rätt väg när jag känner mej stolt över mina val och den person jag utvecklats till.

utmaningen.

Måste börja skriva, måste få skapa med ord - det pockar på, i hjärtat, i hjärnan, i själen. Vad är det som hindrar mig? Alla krav, alla tankar, all oro. Livet är kort, 2/3 har gått, det är nu eller i och för sig senare. Fast då gäller det ju att jag har en tredje del kvar, av livet.
Jag måste bli mer frikostig med tid, glädje, tillfredsställelse till mej själv. Jag ska börja med små korta inlägg som med tiden blir ett beroende.
Utmana mig själv och de krav som får styra mitt liv.